Politiska partier riskerar att bli trojanska hästar

I Kyrkans Tidning numer 33/17 missar tyvärr Nils-Åke Sandström (C) poängen i mitt inlägg; det rör sig alls inte om ytliga problem om partibeteckningar, utan om allvarliga strukturella problem med implikationer för hur kyrkan förstår sitt grundläggande uppdrag.

Artikeln i samma nummer av Pierre Kjellin (S), en icke-troende kandidat till förtroendevald post, visar detta tydligt. Ett av Kjellins huvudargument för att söka ledande ställning i kyrkan är att han skulle representera merparten av medlemmarna, som han menar saknar Gudstro. Detta resonemang saknar all kyrklig logik. Två funderingar i sammanhanget:

1) Man måste skilja på kyrkans medlemmar och deras ledare. I kyrkan måste plats finnas för dem som ännu inte har en tydlig tro, men som dras mot Kristus och vill mer av livet än det sekulära kan erbjuda. Som medlemmar, tillsammans med de som kommit längre på trons väg, är de dock beroende av tydliga ledare som orädda pekar mot Kristus och förkunnar den levande Guden, oavsett – och ibland till skillnad från – vad politiker och andra samhällsaktörer predikar. Det är okristligt att hävda att en icke-kristen bör sitta i kyrkans ledning, baserat på argumentet att han eller hon skulle representera flertalet av kyrkans medlemmar.

För att tydliggöra med en biblisk analogi: I Matteusevangeliet beskrivs relationen mellan lärjungarna och den grupp som kallas ’folkmassorna’, det vill säga majoriteten av alla människor i dåtidens samhälle. Jesus talar ofta både till lärjungarna och till folket, som till exempel i Bergspredikan. Folket utgör en ’yttre cirkel’ kring Jesus; inte alla har avgjort sig, men de söker sig till honom. Frågan om deras avgörelse lämnas obesvarad i evangeliet.

Lärjungarna, å andra sidan, framställs som (ofullkomliga) ledare i rörelsen. Dessa ledare/apostlar utökas senare till att omfatta fler än de ursprungliga tolv; både judar och icke-judar, både män och kvinnor tas i anspråk, som vi ser inte minst hos Paulus.

Detta är inte främst en skillnad mellan ’präster’ och ’lekfolk’. Det är en skillnad mellan förtroendevalda ledare (de tolv och övriga apostlar var ju i allra högsta grad valda och givna förtroende) och de som utan ledningsmandat väljer att vara nära Kristus, vare sig de avgjort sig för honom eller ännu tvekar.

Med Kjellins resonemang, i vilket kyrkliga ledares kristna identitet ”inte är intressant”, får vi en absurd situation: det skulle inte spela någon roll om Petrus, Junia, eller Stefanos avgjort sig för Kristus! Det faller på sin egen orimlighet, och är ljusår ifrån vad som avses med ”öppen folkkyrka”. Ändå är denna situation fullt möjlig om den överordnade principen för valbarhet tillåts vara partipolitisk. Då riskerar politiska partier att bli trojanska hästar, som i kyrkans beslutande organ för in ateister eller agnostiker att utifrån politisk ideologi råda över både teologin och dess praktiska konsekvenser.

2) Rådande system speglar ett förgånget enhetssamhälle och dess ideologi, och visar bristande respekt både för förtroendevalda och dem utanför Svenska kyrkan. Det är anmärkningsvärt att politiska partier i ett mångkulturellt samhälle fortsätter att hantera Svenska kyrkan – men inga andra religiösa grupperingar – som ett slags ’religionsverk’. Systemet leder dessutom till att omotiverad skillnad görs mellan människor, baserat på vilken typ av ledarskap de representerar. Präster, diakoner och biskopar har inte bara genomgått akademiska utbildningar för att kunna fullgöra sitt uppdrag; man avlägger också löfte om att hålla sig till kyrkans tro och lära.

En präst som förlorar sin tro lämnar sitt uppdrag i Svenska kyrkan. Det faktum att förtroendevalda inte avlägger liknande löften inför sin mandatperiod kan lätt tolkas som att kyrkan inte ser deras arbete som lika viktigt som till exempel prästernas. Det ter sig motsägelsefullt i en kyrka som så betonar lekfolkets rätt att leda kyrkan att den till och med beslutat frånta biskoparna rösträtt i sitt eget högsta beslutande organ.

Det är hög tid att Svenska kyrkan tar sina medlemmar på så stort allvar att den i sin organisation förtydligar sin egen identitet som ett kristet samfund, som leds av människor – förtroendevalda, diakoner, präster, biskopar – som avgjort sig för Kristus och med sina liv strävar efter att visa att Gud lever.

Ett valsystem som tillåter sekulära partipolitiska grupperingar hotar att vilseleda både de troende medlemmarna och de medlemmar som ännu söker sin väg till Gud. De förtroendevaldas åsidosättande av partipolitiska hänsyn och deras avgjordhet för Kristus är lika viktigt som prästernas i en kyrka som hävdar betydelsen av bådas ledningsansvar.