Provtänk inte i offentliga rummet

Efter en viss tveksamhet har beslutat mig för att med frimodighet göra min röst hörd, och därmed även uttrycka min åsikt när det gäller klassisk förkunnelsen av budskapet om Jesus Kristus kontra enskilda individers behov av att leka i det offentliga rummet. Genom att uttrycka min åsikt tar jag risken att klassas som  en av de ”ultrakonservativa” som domprost Susann Senter refererar till i artikeln ”Man måste få provtänka”.

I Svenska kyrkans kyrkoordning sägs det att kyrkans grundläggande uppgift i huvudsak är att fira gudstjänst, bedriva undervisning, diakoni och mission. Viktiga uppdrag som på olika sätt kan hjälpa människor att lära känna vem Jesus Kristus är. Nu är det ju inte så att uppdraget endast vilar på präster och diakoner.  Kyrkoordningens 2:a kapitel inleds med en fin beskrivning av församlingens uppdrag: ” Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift.” Församlingen består med andra ord inte endast av olika ämbeten utan kanske främst av var och en (som är döpt och) som lever i tron på Jesus Kristus Guds son. En beskrivning som stämmer väl överens med bibelns ord om att vi som lever i tron faktiskt har ett gemensamt uppdrag att berätta om Jesus Kristus Guds son.

För att församlingens uppdrag och  kyrkoordningens målsättning ska kunna förverkligas krävs att evangeliet om Jesus Kristus Guds son förkunnas högt och klart och rent. Strävan efter att anpassa Guds ord för att till exempel passa in i ett allt mer könsneutralt samhälle, är inte vad varken Bibeln eller kyrkoordningen eller traditionen föreskriver. Därför blir det enligt min mening märkligt när enskilda individer känner behov av att i det offentliga rummet få ”provtänka” och ”leka” med könsneutrala pronomen i ett försök att modernisera evangeliet. 

Om det finns behov av att förkunna ett evangelium om Guds enfödde/a hen blir det absolut förvirrande och dessutom en tydlig risk för att budskapet på sikt kan komma att bli det Paulus varnar för, nämligen ett annat evangelium om en annan Jesus.

Vi ska inte ”provtänka” eller ”leka” i det offentliga rummet som finns runt omkring oss. Däremot kan vi med stor frimodighet få vara ett tydligt kristusbrev som tål att läsas, en ljuvlig kristusdoft som sprider välbehag, ett värmande ljus i en mörk och kall värld, en kärleksfull famn för vem som helst oavsett kön, och ett verksamt salt i förruttnelsen så att människor kan få del av det sanna evangeliet och därmed även glädjen i Gud.