Relation innebär ständig förändring

Behöver öppenhet inför en annan religion leda till kristen identitetsupplösning? Behöver kristen identitet nödvändigtvis vila på en stark och välavgränsad dogmatik?
Det kan finnas anledning att påminna sig om att det inom kristen tradition finns andra identitetsmöjligheter, både evangeliskt förankrade och eventuellt mer konstruktiva i vår tid präglad av mångfald på så många nivåer.
Med Paulus kan vi till exempel tala om kristen identitet som relation med Kristus, i levande ande. 

Relation innebär rörelse och ständig förändring. Relationen till Jeus Kristus har visserligen konfessionella förutsättningar men kan inte reduceras till dem. Trosbekännelsen får mening när den blir en hjälp till en fördjupad gudsrelation, ger relationen ett begripligt språk, men den kan inte ersätta det verkliga mötet.
Liksom KG Hammar understryker den amerikanske teologen Catherine Keller i sin bok On the Mystery. Discerning Divinity in Process  kristen tro som en sanningsprocess snarare än en uppställning sanningsanspråk. Hon påminner om de tidiga kristnas förståelse av sitt trosliv som ”Vägen”. Vägen är att vandra, den kan inte tänkas ut på förhand. Kartor ger riktningar men kartan är inte vägen.

Med Paulus kan vi också tala om kristen identitet som mångfald vilken varken en person eller en position kan göra anspråk på.  Paulus bild av den kristna gemenskapen som ”Kristi kropp” är en bild som ger plats för både en unik och personlig identitet och en kollektiv samhörighet. Som sammanför de unika relationerna i en vidare identitetsgemenskap.  Paulus visar att kristen identitet får vara spretig, att den är vid nog att rymma skillnad och mångfald.
Därför är jag tveksam till att som Christer Hugo och Annika Borg i sitt inlägg efterfråga samtal om kristen identitet, i vad jag uppfattar som ett försök att nå fram till en gemensam bestämning. Det vore att reducera mångfalden av relationer med Kristus och avgränsa den vida kristna identitet som formas i församlingarnas liv 24/7.

För några kristna inspirerar den egna gudsrelationen till att utforska andra språk för tro. Detta är inget nytt. Kyrkohistorien är fylld av exempel på kristna som gått långt, och enligt kritikerna för långt, i mötet med främmande traditioner: Origenes, Mäster Eckhart eller Bede Griffiths är sådana exempel och visar på den kristna identitetens generositet. Trots att dessa personer var/är kontroversiella och starkt kritiserade i sin samtid, har de förblivit inom den kristna kyrkogemenskapen.
Bejakande av kristen identitet som relation och som mångfald betyder också att den kristna gemenskapen inte kan reduceras till en åsiktsgemenskap. Det är okej att tycka olika och att bråka. Det kan vara smärtsamt att bli ifrågasatt men alternativet är sämre. Homogena miljöer kan innebära en välbehövlig respit men är sällan konstruktiva på lång sikt.

Paulus relations- och mångfaldsperspektiv kontrasterar mot hans hetsiga missionsiver.  Men så väntande han också Jesu snara återkomst och var lyckligt ovetande om den kristna kyrkans framtida utveckling mot förföljelser av oliktänkande. Jag skulle kunna uttrycka det så som att Paulus öppnar för perspektiv som ännu väntar på sin praktiska tillämpning och sitt förverkligande. Kanske att vår tid öppnar för den möjligheten?

Lina Tovar
teologistuderande