Stensman och Lindelöf framhåller Lag om Svenska kyrkan, vilken man menar öppnar för ständig samhällelig och teologisk ”nyformulering”. De exemplifierar med ”riksdagens [sic!] och kyrkomötets beslut om samkönade vigslar”, vilket artikelförfattarna kallar ett ”tydligt ställningstagande i frågan om kyrkans identitet”. Vidare skriver Stensman och Lindelöf att Kyrkoordningens inledning uppmanar ”kyrkan att leva med och i sin tid”.

Kontentan är alltså att riksdagsbeslut och rådande samhällsanda definierar Guds vilja – och ”utvecklingen” är alltid något positivt. Men gäller ett sådant förhållningssätt till samhällsutvecklingen alltid; i alla tider? Vem dömer förresten vad i den rådande samhällsandan som kan inkluderas i kyrkans teologi och vad som inte kan göra det?
Oavsett vad man tycker i äktenskapsfrågan, menar vi att resonemanget haltar.

Vidare för Stensman och Lindelöf ett bristfälligt resonemang om vad de uppfattar sägs i prästers doptal, i förhållande till den teologi som faktiskt är Svenska kyrkans lära, som den är formulerad i såväl kyrkohandbok som trosbekännelse, kyrkoordning och bekännelseskrifter. Artikelförfattarna har tydligen problem med att Kyrkohandboken förmedlar en teologi som betyder att dopet är ett dop som renar från arvssynden, något de anser rimmar illa med vad de upplever ”förkunnas om att alla är Guds barn, älskade och skapade till Guds avbild”.

Då prästers privat formulerade doptal skiljer sig från kyrkans teologi, bör dopteologin således anpassas till hur präster uttrycker sig. Är detta verkligen en rimlig och hållbar slutsats? Borde det inte rimligtvis vara tvärtom, att det är prästens förkunnelse som anpassas till vad som är kyrkans tro, lära och bekännelse? Risken är väl annars att förkunnelsen blir privatiserad, den enskilde prästens privata reflektioner, skild från kyrkan i stort.
Vi, som också är prästkandidater i Svenska kyrkan, menar att Stensmans och Lindelöfs debattartikel snarare visar på en relativisering av vad som är Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, än ett förstärkande av hennes identitet. Stensmans och Lindelöfs version av tydlig identitet snuddar vid en urvattnad allmänreligiositet. En slags moralistisk snällism, där kyrkans enda uppgift är att serva sina medlemmars behov och stryka dem medhårs – i stället för att faktiskt erbjuda dem vad som är evangeliets kärna: syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus, Lammet som sonat världens synder.

Svenska kyrkan bör ta tydlig ställning till vilken källa vi öser ur och sätter vår tilltro och auktoritet till: den skriftliga uppenbarelsen om Jesus Kristus, som är Guds Ord, och inte det omgivande samhällets ständigt förändrade syn på vad som är bra eller dåligt.

Sandra Antonsson
prästkandidat, Göteborgs stift
Fredrik Norberg
prästkandidat, Göteborgs stift
Jennifer Nyström
prästkandidat, Lunds stift
Mikael Ögren
prästkandidat, Lunds stift