Frågan om himmel, helvete och Guds vägar att försona världen med sig förtjänar ett längre resonemang. Här begränsar jag mig dock till frågan om förhållandet mellan olika religioner (religionsteologi). Jag är övertygad om att det är en av vår tids viktigaste teologiska frågor. Religionsmöten är inte alltid enkla, men de är ett faktum.

Om vi är trygga i vår egen tradition kan vi vittna om Gud – Fader, Son och Ande – i vårt eget liv och växa i kunskap om oss själva, den Andre och levande Gud. Då handlar mötet inte om synkretism eller religionssammanblandning utan om ömsesidigt berikande.

En ganska självklar utgångspunkt för mig i mina möten med judar och muslimer är att vi tillber samma Gud – hur skulle det kunna finnas mer än en allsmäktig skapare av universum? Lika självklart är det att vi inte förstår eller beskriver Gud på samma sätt. Bland dessa olikheter är det frågorna om Jesus Kristus som skapar störst oro. De rör vid vår identitet som kristna och behöver hanteras med omsorg.

Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed gör? Bortsett från det faktum att islam inte avbildar Gud, blir det ändå aldrig bra om man reducerar religionsteologi till en tipspromenadfråga. Jesus Kristus är Guds son och därigenom helt och fullt Guds sanna uppenbarelse. Men självaste treenighetsläran öppnar för att människor som inte känner till Jesus Kristus också kan ha erfarenheter av Gud. Denna viktiga insikt förutsätts till exempel i Svenska kyrkans religionsteologiska dokument Guds vägar och Sann mot sig själv, öppen mot andra (1), I detta är vi i gott ekumeniskt samförstånd med katolska kyrkan, som talar om att Gud kan verka bland dem som inte tror på Kristus, på sätt som vi inte känner till.2

Risken är att vi förminskar Guds vilja och vägar att frälsa världen om vi dömer ut andra religioners erfarenheter av Gud och ställer ”sanningen” mot ”den enda sanningen”. Det rimmar också dåligt med grundtextens ord för sanning – grekiskans aletheia handlar om avslöjad verklighet. Och verkligheten är alltid komplex.

Jesus är vägen, sanningen och livet. Denna hoppfulla utsaga ger oss inte rätten att begränsa eller kontrollera Guds vägar med hela skapelsen. Det är, tror jag, vad Paulus säger när han talar om att Kristus en dag ska överlämna riket till Gud, som ska bli allt, överallt (1 Kor 15:28). Debatten går fel när vi ställer troheten till Kristus mot öppenheten gentemot den Andre. I själva verket är det precis tvärtom: gemenskapen med Kristus öppnar oss för andra.

Jag delar Carl Anders Breitholtz sorg och oro över att så många kristna lider i Mellanöstern och att människor förföljs för sin tros och sina övertygelsers skull.

Som kristna är vi kallade att i bön och med kloka handlingar verka för det goda och bekämpa det onda, både lokalt och globalt.