Just nu väcker frågor om Jesus mycket engagemang. Det är glädjande. Men glödande engagemang gör det också lätt att missförstå och felaktigt tillskriva varandra vissa uppfattningar.

Därför här några korta tankar om jungfrufödelsen. Att Jesus föddes av en jungfru nämns två gånger i Nya testamentet (Matteus 1:18-25; Lukas 1:34-35). Övriga skrifter i Nya Testamentet verkar inte känna till att Jesus föddes av en jungfru. Det finns till och med traditioner som tycks motsäga jungfrufödelsen. Johannesevangeliet talar till exempel flera gånger uttryckligen om Jesus som Josefs son (Johannes 1:45; 6:42).

Varför är det då ändå viktigt för oss att bekänna "född av jungfrun Maria" i den apostoliska trosbekännelsen?

Ett svar finns i jämförelsen med andra berättelser om födelsen av gudasöner i den förkristna antiken. Även där förekommer jungfrufödelse. Vi kallar det ibland "mytologiskt språk", vilket på intet sätt är detsamma som osant, lögnaktigt språk. Snarare är det ett språk som vi behöver ta till för att uttrycka det egentligen osägbara, det som spränger språkets gränser och verklighetens kategorier.

De antika berättelserna om jungfrufödelse hade till syfte att säga: här föds det någon som upphöjs till en sådan gudomlighet att det är helt irrelevant att han är människa. I Bibeln är poängen dock tvärtom: Gud som är den högste tar plats i en jordisk kvinnas livmoder. Gud kommer människan närmare än hon kan komma sig själv nära. På det sättet uttrycks den unika enheten av gud och människa i personen Jesus Kristus, det som teologerna senare skulle beskriva med orden "sann Gud och sann människa". Detta är såmycket mer än en fråga om biologi!

Det är alltså inte jungfrufödelsen som låter oss förstå att Jesus Kristus är den andra personen i Treenigheten. Den teologiska pedagogiken är den omvända: erfarenheten av Jesus Kristus som den Uppståndne ger mening åt tron på jungfrufödelsen.