Många observatörer gör bedömningen att det går en diakonal trend genom kyrkorna i Sverige i dag.  Vi hör rapporter om nattvandringar, ”pannkakskyrka”, matutdelningar, diakonimottagningar och så vidare.  Inte alla kyrkor och församlingar  finns med i den här diakonala trenden men uppenbarligen allt fler och fler.
Mot bakgrund av detta undrar jag om inte de traditionella strömningarna inom svenskt kyrkoliv – högkyrklighet, lågkyrklighet, liberalteologi med mera –  behöver kompletteras med en ny strömning, som jag skulle vilja kalla ”diakonikyrklig”.  

”Diakonikyrklig” är den kyrka, som både välkomnar och även uppsöker dagens ”tilltufsade”, människor. S:ta Clara gav ett exempel med mötande diakonalt arbete i en alltmer besökt diakonimottagning och en mångårig uppsökande diakoni på Malmskillnadsgatan och Sergels torg, en spännande nysatsning vid det nya knarkcentrat Medborgarplatsen och så vidare. Jag ser det som ett av mitt livs stora privilegier att ha fått vara en del av detta växande och fruktbärande diakonala arbete.
En diakonal kyrka får enligt min erfarenhet många goda ”sidofrukter” förutom det övergripande ansvaret att hjälpa dagens utsatta människor. Av utrymmesskäl listar jag här enbart tre av dessa ”sidofrukter”.

1. Evangeliet förenklas. Vi har levt i några decennier, då det budskap som utgår från kyrkornas predikstolar varit rätt intellektualiserat.  Man har ibland nästan satt en ära i att göra evangeliet och tron så komplex och mångfacetterad som möjligt – utan att ge några svar. Om det fanns svar,så skulle de svaren i  så fall hämtas från personen själv. När den diakonala kyrkan möter tidens ”tilltufsade” människor, så hjälper det inte dessa sargade människor att få höra, att evangeliet är komplext och svårförståeligt. De behöver i stället alla möjliga halmstrån, de behöver hopp, de behöver det kristna budskapet presenterat så enkelt och tydligt, så att de orkar även nästa dag.
Ett sådant förhållningssätt till evangeliet, attraherar också – det är min mångåriga erfarenhet – högutbildade mäniskor, kanske flera än de kyrkor, som bemödat sig om att möta tidens människor på ett mer intellektualiserat sätt. Att presentera evangeliet lättfattligt är dock en svår konst. Det är nämligen oerhört enkelt att predika komplicerat men oerhört komplicerat att predika enkelt. Men när man lyckas, ser man frukterna. En dia­konal kyrka har ett framsteg genom sina många möten med ”det vanliga folket”.

2. Bönelivet förstärks.  Det är förstås inte fel i mötet med ”tilltufsade” att ha ett psykologiserande, lyssnande och allmänt empatiskt förhållningssätt. Men inför den oerhörda nöden behövs, enligt min uppfattning, mer. Där behövs Guds Ande och Guds Ord – och där behövs bön.  Ett av mitt livs djupaste andliga erfarenheter är bönetillfällena jag haft med prostituerade och narkomaner, hemlösa och psykiskt sköra.  Deras ärliga bön har berört mig och jag har tyckt min egen bön vara torr och tillrättalagd. S:ta Clara har sen nästan 20 år haft två timmars gemensam bön per arbetsdag – något som revolutionerade den församlingens liv. Jag såg från förs­ta början att ”gatans folk” gärna kom till bönen, sida vid sida med östermalmsdamen.

3. Gudstjänstlivet förnyas. Återigen ett exempel från S:ta Clara. I de dagliga bönestunderna fanns det rum för fri bön, lovsång, gitarrer, trummor och så vidare. Efter en tid kom ropet från bönegemenskapen: ”Varför kan vi inte få sjunga de här sångerna i högmässan?”.  Efter ett gott stöd av den ena domprosten efter den andra, fick lovsången plats i högmässan. Då märkte vi, att lovsångsmässorna inte bara attraherade de ”tilltufsade” utan även de högutbildade och högt uppe på den socia­la stegen. Alla möttes i tillbedjan och lovsång inför Gud, men utan diakonin hade inte S:ta Claras högmässa förändrats.  Genom åren har jag sett den brokiga församlingen i en fullsatt kyrka stå i gemensam tillbedjan och lovsång inför Gud – en oförglömlig syn.
Det är några av diakonikyrkans sidofrukter. Flera finns men enbart dessa tre borde få flera församlingar och kyrkor att bli ”dia­konikyrkliga”. Diakonin kan hjälpa tilltufsade människor – och flämtande församlingar.

Carl-Erik Sahlberg
F d direktor S:ta Clara kyrka,
i Stockholm