Nu måste vår kyrka vara på sin vakt! Mot ifrågasättandet av själva uppdraget, det som är satt på pränt i missionsbefallningen– att göra ”alla folk till lärjungar” och som bildlikt står i fetstil för varje teolog, varje förtroendevald, varje anställd och annan medarbetare i Svenska kyrkan.
Röster har nämligen börjat höras från kyrkligt håll – domprosten i Visby och den flitiga tankesmedjan Seglora smedja i Stockholm (Sofia församling), som för övrigt ska få en stiftskollekt under våren – om att ”problematisera” befallningen. Detta är naturligtvis allvarligt, särskilt som det nu är mer angeläget än någonsin att kyrkan synliggörs, aktivt och (fri)modigt höjer sin röst i det sekulariserade samhället och inte ängsligt hukar av rädsla för de politiska vindar som för tillfället råder. En rädd kyrka vinner ingen respekt, på samma sätt som rädda pojkar inte får kyssa några flickor.
Skäms månne de, som vill omtolka och tona ned missionsbefallningen och dess uppdrag för budskapet om fred, frihet, försoning och förlåtelse som är kristendomens?
Så här svarar ovannämnda smedja genom Ewa Lindqvist Hotz, Helle Klein (Aftonbladets tidigare politiske redaktör, nu präst och för närvarande krönikör i KT) samt Mattias Irving på frågan om den vill göra ”alla folk till lärjungar”:
”Missionsbefallningen har historiskt alltför ofta använts som en uppmaning att ta till verbalt eller fysiskt våld för sin tro eller att bygga murar mot andra”, varpå konstateras att kyrkan har ”ett problematiskt och totalitärt arv” att göra upp med. Sedan kommer följande drastiska formulering: ”Ingen människa som är vid sina sinnen kan oreflekterat ansluta sig till missionsbefallningen, förstådd på detta vis.” (Segloras blogg 24/11–11)
Visby stifts domprost, Mats Hermansson, tycker att befallningen ”är för många av världens kristna en illustration av västerlandets anspråk att äga rätt tolkning och rätten att pådyvla andra just den tolkningen” och anser att dess text ”växte i betydelse när västerlandet expanderade ut över världen.” (Hermanssons blogg nyårsdagen i år) Han vänder sig emot vår kulturs och den västerländska kyrkans påstådda ”självbild”. Det är desto märkligare att domprosten sätter denna egenkonstruerade tolkning och ursäkt på pränt för att ej ta befallningen på orden, som han strax dessförinnan med all rätt uttryckt sin oro för vår kyrkas reträtt och ständiga minussiffror vad gäller förrättningar, konfirmationer med mera och till och med skrivit en bön (uppmärksammad i KT) för att vända trenden.
De här oroväckande signalerna inifrån kyrkan – att vi ej längre ska ta Jesu befallning på orden och att vi ska be om ursäkt för vår kulturella, demokratiska hemvist samt därigenom tona ned missionen – är naturligtvis långsiktigt förödande för kyrkan och kristendomen både på hemmaplan och internationellt. Det synes som om både smedjan och Hermansson glömt vårt lands grundlagsfästa religionsfrihet och den som råder i det han en smula föraktfullt kallar ”västerlandet”. Ändock vet såväl smedjans trio som domprosten att just mission är en av kyrkans huvuduppgifter. Ändock bekänner de sig helhjärtat till den konfession, som uttrycks i trosbekännelsen, den som förutsätter missionsbefallningen – och omvänt.
Frågan till de apostroferade omtolkarna av befallningen är därför logisk: Vill ni också ”problematisera” Trosbekännelsen?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR