Skolan och kyrkan samverkar i en ny tid

För snart sex år sedan skrev jag en medvetet utmanande artikel på DN Debatt som tidningen gav rubriken ”Dags att byta ut skolavslutningen i kyrkan”.
Det fattades ett frågetecken i rubriken.
Jag ville fästa uppmärksamheten på skolverkets anvisning att konfessionella inslag inte får finnas i skolavslutningar. Och att det varierade hur man förhöll sig till den. Endera togs de tydligt kristna inslagen bort eller så struntade man i anvisningen. Jag ansåg att kyrkan inte kan ta ansvar för att några elever inte kan delta och bör prioritera andra delar i samarbetet med skolan. Däremot sa jag aldrig att skolan skulle portförbjudas i kyrkan. Kritiken mot min artikel blev stark från helt olika håll.

Men märkligt många undvek grundfrågan om förbudet mot konfessionella inslag . Så gjorde också en och annan ansvarig
politiker som underströk hur positiva de var till skolavslutningar i kyrkan. Det är inte att undra på att debatten ständigt återkommit sedan dess.
På DN Debatt den 25/11 presenterade skolverkets generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo sin juridiska vägledning till rektorerna, som bygger på skollagen från 2010. Det görs klart att bön, förkunnelse, trosbekännelse och välsignelse inte får förekomma. Skolavslutningarna kan hållas i kyrkan och präst delta. Men det är skolans avslutning, inte kyrkans avslutning för skolan.
Argument om att det inte är ett problem på många håll i landet avvisas. Tydligare kan det knappast sägas.
Så hur kan kyrkan motivera skolavslutningar och andra samlingar i kyrkan?

Ett skäl är att kyrkobyggnaderna, adventssamlingar och     skolavslutningar hör till kulturarvet. Alla medborgare bidrar via skatten till att bekosta överkostnaderna för kulturarvet. Det är bra om de hittar till kyrkan. Att inte ens kunna vistas i en kyrka närmar sig religionsfobi. Någon från församlingen bör vara värd och bidra med det som är möjligt.
Ett annat skäl är det diakonala mötet med elever och lärare. Vi möts också på det medmänskliga planet i kyrkans sammanhang. Ett helt annat alternativ är att inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid.
Kyrkan har flera viktiga arenor tillsammans med skolan.

Genom lektionsmedverkan och Bibeläventyret, som tagits fram av bibelsällskapet och är godkänt av skolverket, kan vi hjälpa skolan i dess egen uppgift.
Genom diakonalt arbete i skolan kan vi möta elever och lärare. Genom att inbjuda till program i kyrkan kan de elever som vill delta. Här har vi en stor uppgift där mycket återstår att göra.
Den rättsliga och sociala verkligheten har kommit ifatt oss. Vi missar enligt min mening målet om vi kritiserar skolverket för att tillåta ”Den blomstertid nu kommer” och ”Stilla Natt” eftersom Gud nämns också där. Skolverket har enligt min mening en poäng utifrån de förutsättningar som skollagen ger om att skolan inte ska vara konfessionell.
De kända psalmerna och sångerna liksom berättelserna vid advent och jul kan mycket väl anses höra till en tradition och användas så. Det är principiellt sett något annat än att be, förkunna, bekänna och välsigna.
Om vi då från kyrkans sida argumenterar som om saken enbart handlar om att Gud nämns (som i de av skolverket tillåtna psalmerna) medverkar vi till att inget ur den kristna traditionen får förekomma på sikt. Det är att göra självmål.

En annan väg är att verka för att skollagen ändras. Men är det verkligen rimligt att ta bort förbudet mot konfessionella inslag i skolans egen verksamhet? Och varför skulle inslagen begränsas till de kristna? Traditionsargumentet är mer hållbart.
Och det är i det här sammanhanget knutet till den kristna traditionen.
 Låt oss ta vara på möjligheterna! Nu gäller det att inte drömma sig tillbaka till en tid då kyrkan kunde bestämma villkoren utan att finna en bra samverkan mellan kyrkan och skolan i en ny tid. Det fungerar redan alldeles utmärkt på många platser. Vi kan hjälpa skolan i dess uppgift. Och vi är kyrka utan att medverka till tvång. Nåden är grundläggande för oss.
Jag noterar att även denna gång landade DN inte helt rätt med rubriken: ”Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan ”. Men det kan ingen bestämma. Guds närvaro råder Gud själv över.

Ragnar Persenius              
Biskop i Uppsala stift