Skolans religiösa nervositet

De senaste åren har svenskt skolväsende uppvisat stor nervositet vad gäller kristendomens plats i skolan, särskilt vid skolavslutningarna.
Har skolväsendet glömt sin egen historia? Den kristna tron har varit huvudman för skolan och tagit ansvar i över 800 år!
Här kommer en enkel påminnelse, med några årtal som milstolpar.

Skolans historiska utveckling börjar genom kyrkans försorg. Många kloster grundades i Sverige på 1200-talet och där började munkarna undervisa unga människor.

Snart uppstod en rad klosterskolor. Ungefär samtidigt började Domkapitel upprättas i landet och katedralsskolorna växte fram i stiftsstäderna. Äldst är nuvarande Katedralsskolan i Lund.

Kunskapsspridandet var alltså ett kyrkligt intresse och hade kristendomskunskapen i centrum, med budskap om en Gud som älskar hela världen.

Reformationen på 1500-talet medförde en tillbakagång för klosterskolorna, eftersom Gustav Vasa stängde dessa och drev bort munkar och nunnor ur landet. Dock var själva skolväsendet viktigt för Gustav Vasa och han såg till att de elva stadsskolorna och de sju stiftsdomkapitelskolorna fick ekonomiska bidrag.
Införandet av den lutherska läran gjorde det angeläget att allmänheten fick klart för sig vad den nya trosformen innebar.

Det kan vara intressant att påminna sig om att Sveriges första skolordning kom 1571, och var då en avdelning i själva Kyrko-ordningen.
Uppsala mötes beslut 1593 menade att katekespredikningarna runt om i landet skulle vara obligatoriska, men på svenska, för att underlätta för folket. Luthers betydelse för modersmålets plats kan inte nog understrykas.

1600-talet uppvisar inga större skolreformer eftersom landet befann sig i upprustningens stormaktstid, men historieböckerna berättar om katekesförhör varje söndag för de unga. Boklärda klockare skulle anställas och vara prästerna behjälpliga med undervisningen.

Biskopen i Västerås, Johannes Rudbeckius, var den drivande kraften bakom 1611 års skolordningsförslag, där gymnasiet byggdes ut och särskilda flickskolor upprättades.
Skolundervisningen utvidgades till att inte bara gälla humaniora och prästutbildning.
Även räkneskolor bildades ”där man kunde lära det som var nyttigt i köphandeln och det borgerliga levernet”.

1600-talets skolordningar innehöll inte några stadgar om själva folkundervisningen.
Men man kan se att i 1686 års kyrkolag finns en förordning nu att prästerna skulle ge undervisning och anteckna varje persons kristendomskunskap i församlingsboken.

Sveriges kamp för att behålla sin stormaktsställning under 1700-talet medförde stora förluster. Det nationalekonomiska läget tillät knappt några förbättningar av skolan.
Den naturvetenskapliga forskningen däremot blomstrade på universiteten.

I kritik mot kyrkan kom nu piestismen, med sitt krav på personlig tro. Man kan tro att vår tids friskolor är något nytt, men så är det inte. Pietistiska församlingar upprättade flera fattigfriskolor och visade ett starkt intresse för folkundervisningen.
En av de största ivrarna hette Severin Schluter och han drev fram ett krav 1768 på en allmän folkundervisning, för alla, där man ville erbjuda skolor i varje församling med en anställd lärare.

1800-talet blev skolorganisationens århundrade, både i Sverige i andra länder.
Moderna språk och naturvetenskap infördes i läroplanen på gymnasiet. Alla var dock inte nöjda med detta, utan en ”uppfostringskommitté” (!) tillsattes 1812. Man ville värna om att gymnasiets karaktär tydligt skulle vara en prästutbildningsanstalt.

Nu kommer det viktiga årtalet 1842, då den obligatioriska folkskolan infördes. Äntligen fick alla barn rättighet att gå i skolan, men skolplikten mötte också kritik och motstånd. Självklart var det kyrkan som var huvudman för skolan, och kyrkoherden ansvarade för att det skulle finnas lärare och lokal i varje församling.
Läromaterialet var bibel, psalmbok och Luthers katekes. Med hjälp av dessa började Sverige den mödosamma vandringen från fattigdom till välstånd, och demokrati.

Nästa stora förändring kom med 1930 års kommunallag. Då  blev skolan en kommunal och statlig angelägenhet, och inte en kyrklig.
Vi stannar här med det historiska svepet och landar i nutid.

När skolan idag vill klippa bandet bakåt med sina kristna rötter, då går skolan emot sig själv och hela sin uppgift, nämligen att ge kunskap.
Oavsett vad vi tycker eller tror, så är kristendomens mänskosyn det som byggt upp landet, både vad gäller sjukvård och skolväsende.

Jag konstaterar torrt att sedan kristendomen försvann, har vilsna skolledare ropat på ”vi måste ha en värdegrund”… Ja, vart tog den vägen, tro?

Därför, och nu kommer min poäng, borde det vara en självklarhet att skolan har sina terminsavslutningar just i kyrkan,  som påminnelse för allt vad kyrkan betytt för landets utveckling!

Självklart skall prästen be, läsa evangeliet och ge den välsignelse som gett människor andligt djup och vägledning under långa sekler!
De som sitter i kyrkan väljer att lyssna eller inte lyssna, såsom det också har varit i alla tider…
Därför, mina vänner, kan skolan släppa sin nervösa religiösa oro, och istället luta sig mot dagens mänskliga rättigheter till religion, i respekt för sin egen historia.

Helene F Sturefelt
pedagog och präst i Karlskrona