Skollagen är inte en lag mot religion

Ateisten och bloggaren Camilla Grepe inkarnerade den motsatta åsikten, att barnen ska få slippa samma kyrka under skoltid. Själv lyssnade jag med intresse eftersom jag är församlingspräst med ansvar för skolkontakter i den församling som Camilla Grepe hade tillhört, om hon tillhört kyrkan, nämligen Täby Församling.
Som kyrkomedarbetare var det ju ganska enkelt att välja sida i debatten, men jag skulle ändå vilja ta frågorna vidare till inomkyrkligt övervägande. Camilla Grepe må vara ateist och religionens fiende, men hon är också mor till barn i skolåldern. Vad hennes barn får uppleva under skoltid har hon all rätt att lägga sig i.

Av förklarliga skäl har jag fått fundera en del på hur vi som församling ska förhålla oss till dessa krav och till vad skollagen har att säga om detta. Jag har till och med sökt upp rektorsmötet i kommunen för att inhämta skolans syn på saken. Den är ganska enkel: när en lärare går med sin klass till kyrkan så finns det två skäl därtill. Antingen är det för att bilda barnen om den religion som format vårt lands traditioner (man börjar i det nära, för att i senare årskurser bredda perspektiven och besöka moské och synagoga). Eller så är det för att uppleva högtid vid årets högtider, de kristna,  men också sekulära, som FN-dagen, Lucia (?) eller skolavslutningen. Här får kyrkan fungera som ett bygdens högtidsrum. En präst kan medverka i egenskap av representant för samhället. Ett högtidligt tal kan hållas och psalmer sjungas så länge de tjänar högtiden. Detta ska inte vara något problem för rådande lagstiftning, så länge tonen inte blir förkunnande.
Skolan är således ganska klar över vilken roll kyrkan spelar i utbildingen, men hur ställer vi oss i kyrkan till detta? Många kyrkoarbetare ger i dagarna uttryck för att det vore att "retirera" till att bli en utvattnad stämningsskapare. Upprördheten vet ibland ingen gräns: "Får man inte bjuda in till en gudstjänst i advent?" "Får jag inte som präst be i min egen kyrka?" "Får jag inte välsigna barnen?"

Jag måste säga att jag finner de frågorna lite påfrestande. Skollagen är inte lag mot religion, utan en lag mot diskriminering. Även om bara ett av hundra barn inte vill bli infogad i en bön, eller föremål för min välsignelse, så är väl det just diskriminering? Det bör vi som kyrka ha respekt för. Jag tycker att det finns något befogat i Camilla Grepes fråga om samarbetet mellan skola och kyrka fungerar i praktiken. Om inte vi präster, i mötet med skolan, kan begränsa oss till den undervisande delen av församlingsuppdraget, då bör vi nog avstå från att bjuda in skolan.

Jag har inget problem med skollagen (även om den är besvärande vag i sin förståelse av vad som är ett konfessionellt inslag). Jag har tvärtom alltid känt mig obekväm med att försöka be med en grupp som är ålagd att besöka kyrkan, eller att välsigna dem som inte bett om välsignelsen. Jag tror att vi måste vänja oss vid att tänka "undervisning" och inte "gudstjänst" när vi möter skolan. Det senare är en rest av enhetssamhället, det förstnämnda alltmer angeläget i en tid när kristen bildning inte längre förmedlas i familjen.

Jag anar något av en konfesionell prestationsångest i reaktionerna på den nya skollagen. I tider av religiös förändring står vi där med vår välsignelse och vill så gärna ge den. Låt oss inse när tidpunkten är den rätta.