Helle Klein har på klassiskt vänstermanér helt lämnat sakfrågan och istället bestämt att de misshagliga elementen ska rensas ut och ägnar sig nu åt en ren personlig vendetta och hatkampanj mot ett antal namngivna kolleger där lösryckta citat helt ogenerat används för att misstänkliggöra och svartmåla.
Bara att komma på tanken att använda tragedin på Utøya kräver en oförsonlig hårdhet och en ogenerad vilja att skada utan att ta hänsyn till någon som helst saklighet, respekt eller ödmjukhet som torde vara främmande för alla bildade människor.

När det gäller frågan om omskärelse är jag långt ifrån säker på att jag håller med Annika Borg i sak, men det hör inte hit. Den fråga hon, och andra, har lyft måste få diskuteras utan att någon ska beskyllas för de mest horribla sker.
Ett offentligt samtal måste handla om sakfrågor, men i denna debatt är målet nu att med alla medel nedgöra den som uppfattas som fienden.
Klein har i och för sig aldrig framträtt som teolog utan mer som politisk demagog, men även för henne borde en gräns nu vara passerad.
Dock inställer sig frågan hur resonemanget gick inom Stockholms stift då man bestämde sig för att på olika sätt stötta Seglora smedja som tar så oförblommerad politisk ställning, men som innehåller väldigt lite av teologi, förutom det diffusa talet om människovärde som inte säger särskilt mycket.

Var i vigningstjänsten finns uppdraget att verka som granskande journalist (som Klein kallar sig på hemsidan) gentemot kollegor?
Kanske är det så att Klein och Seglora helst vill undvika frågan om kyrkans identitet eftersom den i mycket är just en teologisk fråga som kretsar kring kristologi, sakramentssyn, bekännelsefrågor och bibelsyn där det alltid har ingått i kyrkans tradition att ha högt i tak i debatten, men ändå kunna mötas just i tron.

 I Kleins världsbild upplever jag att det endast finns plats för en åsikt i taget och att den personliga tron på Kristus inte är särskilt intressant. Men det kan ändå anas en teologi i bakgrunden, en teologi där det inte finns någon nåd utan där det är åsikten som rättfärdiggör och där det finns en tydlig dikotomi mellan vilka som är med och vilka som inte är det.
Överhuvudtaget måste vi ta oss ur skyttegravarna i den teologiska debatten. Vi måste sakligt kunna debattera och diskutera en fråga utan att det ska handla om vem som ska få kalla sig rättfärdig och inte.
Det kan inte vara rimligt att en grupp lägger beslag på vad som ska kallas sanning och sedan tar sig rätten att håna och svartmåla de som har en annan åsikt, gärna med nedsättande epitet som medel.