Fredrik Modeus, biskop i Växjö stift, har i media argumenterat till förmån för en ansökan om tillstånd för böneutrop från en moské i Växjö. Det finns anledning att framföra kritik på tre punkter mot biskopens ställningstagande – ecklesiologisk, teologisk och pastoral kritik, anser prästen Patrik Pettersson.
Den ecklesiologiska kritiken berör biskopens ämbete. Modéus argumenterar för moskéns sak utifrån demokratiska principer, mänskliga rättigheter, konventioner och lagstadgad religionsfrihet. Allt det är gott och goda ting.
Men, det åligger inte en biskop att med sekulär lagstiftning som argument driva andra religioners sak och ärenden. En biskop i Svenska kyrkan har inte mandat att i ämbetet argumentera för någon annan tro än den kristna kyrkans tro. Om våra biskopar är osäkra på vad biskopens uppgift är då finns det anledning att gå tillbaka till och läsa de vigningslöften som har avgetts. Att argumentera för muslimsk mission med böneutrop från moskéer ingår inte i det uppdrag som den kristna kyrkan har nedlagt i biskopens ämbete.
Den teologiska kritiken berör biskop Modéus anmärkningsvärt slappa och ansvarslösa hantering av den kristna kyrkans mest grundläggande teologi. Han hänvisar till den kristna kyrkans identitet som glasklar med en beskrivning av denna identitet som välvilligt kan betraktas som diffus och innehållslös. Modéus är doktrinärt ansvarslös och hans resonemang bortser från vem Kristus är. Jesus reduceras till en banal idé om att han bara var någon form av etiskt eller moraliskt föredöme gällande religionsdialog. Som av en händelse tillskrivs Jesus just de uppfattningar och värderingar som är biskopens egna. Det hela är en anmärkningsvärt slö, slapp och doktrinärt likgiltig teologi från en kyrkans biskop.
Den pastorala kritiken riktas åt två håll. Dels i relation till kyrkan och dels i relation till islam.
Biskopens första, och i ämbetet egentligen enda, pastorala lojalitet är med den kristna kyrkan och med kyrkans folk. Biskopens ämbete är en tjänares uppgift och biskopen är satt att tjäna kyrkan, kyrkans folk och världens kristna syskon i de döptas gemenskap. Det är biskopens centrala och egentligen enda pastorala uppgift. I Svenska kyrkans kontext handlar det konkret om vår kyrkas medlemmar. Läs vigningslöftena och de böner vi ber i samband med vigningen till ämbetet. Betyder de högtidliga orden vid vigningen till ämbetet inte någonting? Är det bara tomma ord? Är Evangeliets uppdrag för litet för våra biskopar?
I relation till islam har biskopen inte något mandat att i kraft av ämbetet ha synpunkter på muslimsk trosutövning. Det ingår inte i biskopens pastorala uppdrag att ha synpunkter på böneutrop från en moské. Modeus visar dessutom prov på något som liknar en kolonial och ganska nedlåtande syn på muslimer. Svenska muslimer behöver inte ha någon form av pastoralt tillstånd från en Svenska kyrkans biskop för att utöva sin tro. Svenskar som bekänner sig till islam är myndiga och vuxna nog att ta ansvar för sig själva och för sina frågor. En Svenska kyrkans biskop är inte någon form av religiös storasyster eller storebror.
Nej, den här kritiken handlar inte om att bidra till polarisering, om fördomar eller om förenklingar. Det handlar om öppenhet, ärlighet och tydlighet i relation till den kristna kyrkans uppdrag i världen och om att innehållet i den kristna kyrkans ämbeten inte är eller kan vara vad som helst.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR