Smärtsam oklarhet om odöpta barn

Mitt i natten blir en präst uppringd av en barnmorska. En stund senare står hon tillsammans med två föräldrar vid en kuvös och döper ett nyfött barn som inte väntas överleva.
Vad betyder dopet? I det enskilda fallet är det inte säkert att en väl formulerad teologisk innebörd spelar någon roll. För nyblivna föräldrar som snart ska förlora sitt barn fungerar riten som ett sätt att erkänna att det liv som rinner genom deras fingrar är en älskad, fullvärdig människa. För många sambopar är dopet av det första barnet en manifestation av att de är en familj. Men de flesta som låter döpa sina barn skulle inte exakt kunna formulera varför. För även om orden är viktiga, är det ritens ordlösa dimension som gör den till en rit.

Oklarheter i vad dopet betyder är ändå ett problem. Prästerna lär vara de första som upptäcker oklarheterna, men följder får de för alla inblandade. Ludvig Lindelöf och Filip Stensman, två prästkandidater, skrev i höstas en debattartikel i Kyrkans Tidning om att prästers doptal rimmar illa med de liturgiska doptexterna. Den teologiska innebörden är enligt dem att dopet är nödvändigt för frälsning och att barnet före dopet är ”redan märkt av synden”. I doptalet säger präster i stället att alla barn är Guds barn.
Diakonen Johan Sobelius motionerade i kyrkomötet 2009 om ett förklarande tillägg i kyrkohandboken till inledningstexten om ”dop i krissituation”. Om det är så brådskande att döpa ett döende barn att man inte ens behöver invänta prästen, då signalerar detta till föräldrarna att barn måste döpas för att få komma till himlen. Den synen på dopet ville Sobelius att kyrkan skulle avvisa. Men läronämnden sa nej till ett tillägg. Att dopet frälser är det enda kyrkan kan och behöver påstå, betonade läronämnden. De odöptas eventuella frälsning är en fråga som måste hänga i luften.

Tankegångarna går igen i biskoparnas dopbrev från i höstas. Kyrkan erbjuder dop och framhåller att Gud lovar att frälsa oss. Om du inte låter döpa dina barn vet vi däremot inte hur det går med deras eviga väl. Resonemanget är visserligen logiskt. Men det duger inte som svar till odöpta barns sörjande föräldrar. Får dia­koner och präster med kyrkans stöd säga att vi tror att ditt barn är hos Gud? Tyvärr säger inte biskopsbrevet något om detta.

I botten ligger synen på arvssynden och vilket förhållande som finns mellan människan och Gud före dopet. Kyrkoherde Jan Kesker säger i detta nummer av Kyrkans Tidning att befrielsebönen med formuleringen om ”mörkrets makt” tolkas olika av fackteologer och av präster ute i församlingarna. Lokalt uppfattar man ofta formuleringen som ett mörkrets märke på det enskilda barnet, vilket gör befrielsebönen problematisk. Medan man i både biskopsbrevet och i den grupp som arbetar med en revidering av kyrkohandboken ser arvssynden som ett konstaterande av de villkor mänskligheten lever under. Dopgruppen föreslår ”förstörelsens makt” i stället för ”mörkrets makt”. Men båda formuleringarna fungerar, förutsatt att man kan förklara för föräldrar och dopkandidater vad man menar.

Vi har tidigare på ledarplats pekat på avståndet mellan församlingarna och ledande teologer i kyrkan. Här är ännu ett exempel. Även om ”alla är teologer”, som fackteologerna brukar säga, behöver ändå församlingarna den hjälp och inspiration som spetskompetensen kan bidra med.
Ansvaret för att detta ska fungera ligger också på de församlingsanställda. Biskopsbrevet, till exempel, finns på nätet tillgängligt för alla. Hur många har gått in och läst?