Det är en smula surrealistiskt att läsa hur Helle Klein bejakar ledarsidans formulering ”Vi religiösa kräver att få bli bemötta som de tänkande självständiga subjekt som vi är”. Det är nämligen inte den principen hon själv tillämpar gentemot de som inte delar hennes åsikter. Klein odlar sedan länge en retorik där hon sjukdomsstämplar religionskritiker och kallar dem fanatiker, personlighetsstörda och diverse andra kränkande epitet. Ett sådant debattklimat är inte sunt, vilket jag och Annika Borg uppmärksammande i DN debatt (10/9).

I denna artikel fortsätter hon i samma andra och kallar religionskritikerna ”fundamentalister” och ”militanta”. Jag måste ha missat ateisternas armé och våldsbejakande terrorhandlingar i Sverige. För det är sådana grupperingar man brukar beteckna ”militanta”. Med Kleins språkbruk är vi ateister alltså militanta. Då måste Klein själv rimligen vara militant kristen. Detta språkbruk visar att hon inte ens begriper sin egen begreppsapparat och debatten blir bara smutsig och vulgär. Det är inte så man för en dialog. En vacker dag kommer nog även Klein att inse det.

För mig är det självklart att bemöta religiösa människor som självständiga och tänkande. Däremot accepterar jag inte att åsikter och uttalanden projiceras på oss religionskritiker som är rena fantasier, något som tyvärr alltför ofta sker.

Vi sekulära humanister önskar en sekulär stat. Tyvärr har vi inte det ännu i Sverige. Det ta åskådliggörs med tre enkla fakta: 1) Sveriges statschef åtnjuter ingen religionsfrihet. 2) Skatteverket servar Svenska kyrkan med insamling av medlemsavgiften via deklarationen, till ett värde av 115 miljoner kronor per år. Det är en service som ingen annan intresseorganisation har tillgång till utan att betala för det. 3) Svensk lag reglerar kyrkans förehavanden (”Lagen om Svenska kyrkan”) och påbjuder att kyrkan ska missionera kristendom som en del av sin verksamhet.

Vi religionskritiska humanister kallar Klein nedsättande för ”nyateister”. Jag vet inte hur långt Kleins historiekunskaper sträcker sig, men ateism har existerat och uttryckts i tusentals år. Personligen är jag inte nyateist, utan sekulär humanist. Kleins användning av begreppet ”nyateist” är bara ännu ett sätt att försöka förminska sina meningsmotståndare med hennes kvällstidningsteologiska retorik.

Personligen vill jag också se ett sekulärt samhälle i vårt land. Klein försöker låtsas att vi blandar ihop en sekulär stat med ett sekulärt samhälle. Inte alls. Vi önskar både och.

Problemet är bara att i begreppet ”sekulärt samhälle” projicerar Klein allsköns fantasier som att det skulle innebära ett utrotande av religionen, att människor inte skulle ha rätt att tro vad de vill och även utöva sin tro. Det skulle inte förvåna mig om Klein tror att vi vill spränga alla kyrkor också.

Då kan jag avslöja att inget av detta vill vi sekulära humanister. Personligen tycker jag att många kyrkor är vackra och jag vill gärna ha dem kvar.

Klein har fått för sig att vi inte klarar ”tolkande teologi”. Tyvärr är detta bara ytterligare en projektion. Skiljelinjen går inte mellan de som tror och de som inte tror, skiljelinjen går mellan de som kräver att religiösa tankesystem ska ha politisk makt, och de som anser att religion och politik inte ska sammanblandas.

Givetvis finns det inget som hindrar att religiösa personer också driver politiska uppfattningar, men det ska ske på samma villkor som andra aktörer eller intresseorganisationer bedriver opinionsbildning. Så är inte fallet med den Svenska kyrkan idag.

Klein fortsätter sitt vulgära stämplande av religionskritiker som ”fundamentalister”. Detta om något visar att hon inte begriper sin egen begreppsapparat. Det är inte så man för en dialog. En vacker dag kommer även Klein att inse det.

Slutligen, Klein skriver om ”det självklara i att om en adventssamling hålls i kyrkan är och bör den vara religiös”. Självklart är det så. Lika självklart är det att skolor inte ska delta i detta religiösa firande, annat än i form av ett studiebesök någon gång. Åren därpå besöks lämpligen synagogan, moskén eller buddisttemplet istället för kyrkan.

Kleins vulgära sätt att debattera dessa frågor gör svenska kyrkan en stor otjänst. Det förmedlar en antiintellektuell attityd som jag inte tror är representativ för kyrkan i övrigt.