Ett fascinerande skådespel spelas nu upp framför våra ögon, ett skådespel som med all önskvärd tydlighet visar att Svenska kyrkan är en krackelerande institution som spelat ut sin traditionella roll. Bakgrunden är följande:

Prästen Annika Borg har tillsammans med bland andra Bengt Westerberg, Staffan Bergström, P C Jersild och undertecknad, deltagit i den nu pågående debatten om religiöst och kulturellt motiverad omskärelse av barn. I denna debatt har hon tagit ställning för barnens rätt till integritet och att denna rätt ska gå före rätten att agera i enlighet med religiösa och kulturella sedvänjor.

Tillsammans med oss ovan nämnda debattörer, liksom Vårdförbundet och en majoritet av Sveriges läkare, anser hon att omskärelse bör tillåtas först när individen själv kan välja att göra ingreppet. Detta är således knappast en kontroversiell uppfattning. Om detta skrev vi senast i Svenska Dagbladet.

Dessutom är Annika Borg medlem i Fri Tankesmedja, en tankesmedja vars programförklaring lyder:

”Fri Tanke Smedja vill främja upplysningens idéer, värna om individens fri- och rättigheter samt verka för sekulär etik och politik. Tankesmedjan är partipolitiskt obunden.”

och vidare;

”Varje person som medverkar i tankesmedjan representerar endast sig själv och sina egna ståndpunkter, men förenas av ett gemensamt intresse för de frågeställningar som tankesmedjans programförklaring väcker.”

Annika Borgs deltagande i debatten om omskärelse och hennes medverkan i denna tankesmedja har upprört stiftsadjunkten för själavård och tidigare ärkebiskopskandidaten Anna Karin Hammar, centralt placerad i Svenska kyrkans innersta krets. Hon har i ett brev till Eva Brunne, biskop i Stockholms stift, skrivit följande:

”är det förenligt med codex ethicus för präster och för präster i Stockholms stift att vara motståndare till religionsfrihet i allmänhet och till en sedvänja som utgör en viktig identitetskälla i judisk och islamsk tradition i synnerhet?”

Vidare skriver hon i samma brev:

”Är det förenligt med codex ethicus att vara med i en tankesmedja som verkar för sekulär etik om detta innebär att religionsfrihet inte erkänns som individens frihet och rättighet utan som underordnad den sekulära statens ramar?”

Första stycket är formulerat ungefär som frågan ”Har du slutat slå din fru?” En sådan fråga ställd till en människa som inte slår sin fru går det varken att svara ja eller nej på, eftersom att det ligger ett falskt påstående i själva frågan.

Anna Karin Hammar påstår med denna fråga helt fräckt att Annika Borg är ”motståndare till religionsfrihet i allmänhet”, trots att Borg så vitt jag vet aldrig har uttalat eller skrivit något som tyder på en sådan uppfattning.

Anna Karin Hammars agerande påminner mig om en händelse för några år sedan då hon deltog i ett av Humanisterna arrangerat seminarium på Pridefestivalen.

Seminariet videofilmades och lades ut på nätet. Några dagar senare skriver Hammar till en lång rad journalister och påstår att Humanisterna gick de främlingsfientligas ärenden, eftersom vi hade censurerat videoinspelningen och klippt bort en del av seminariet där Hammar talade väl om en muslimsk filosof som försvarade hbt-rättigheter.

Problemet var bara att kommentaren inte alls var bortklippt. Hammar hade bara slarvat i genomtittningen, vilket hon sedermera också tillstod. Men förmodligen ville hon väldigt gärna sprida illvilliga rykten om Humanisterna hos journalistkåren och sanningsfrågan vår inte så viktig.

Ibland är det en fördel att ha koll på fakta innan man går till attack. Så också i detta fall.

Tillbaka till första citatet från hennes skrivelse till domkapitlet: Hammar tycks anse att det är oförenligt med prästämbetet att stå på barnets sida och försvara barnets rätt till religionsfrihet. Menar hon på fullt allvar att den grundlagsstadgade åsiktsfriheten inte skulle gälla för prästvigda? Det är i så fall en häpnadsväckande ståndpunkt.

Notera att Annika Borg inte är anställd av Svenska kyrkan, utan agerar som fri debattör.

I det andra citatet från Hammars skrivelse vill hon inte bara inskränka Borgs åsiktsfrihet, utan också hennes grundlags­skyddade mötesfrihet. Hammar tycks anse att Borg inte får ingå en i en tankesmedja som omfattar personer med judisk, kristen, muslimsk och sekulärhumanistisk livsåskådning och som har ovan beskrivna programförklaring.

Det framgår att Hammar också är kritisk till ett samhälle som vilar på en sekulär etik. Det står förstås henne fritt att vara det, men menar hon verkligen att alla samhällsmedborgare borde underordna sig en statligt sanktionerad kristen etik? Har hon missat att vi under de senaste decennierna har blivit ett livsåskådningsheterogent samhälle?

Slutligen antyder hon att religionsfriheten, det vill säga religioners uttryck och manifestationer, inte ska vara underordnade den sekulära statens ramar. Nu blir det riktigt skrämmande. Att människor får tro vad de vill finns det knappast någon vid sunda vätskor som ifrågasätter i Sverige. Men menar Hammar verkligen att religioners uttryck inte ska begränsas av statens sekulära ramar? Ska t ex Jehovas vittnen ha rätt att förvägra sina barn blodtransfusioner i religionsfrihetens namn?

Det är väl alldeles självklart att staten ska begränsa religionsfriheten i denna mening. Den samhällsvision som här lyser igenom mellan raderna i Hammars skrivelse känns mycket obehaglig. Hon tycks förespråka en teokrati, där olika livsåskådningar inte ska samverka på lika villkor och där staten inte är livsåskådningsneutral. Bevare oss från en sådan maktutövning á la Anna Karin Hammar.

Vad gör då domkapitlet när denna skrivelse hamnar på deras bord? Det ska erkännas att det inte är särskilt ovanligt i ideella organisationer, inte heller hos Humanisterna, att det inkommer konstiga brev från diverse rättshaverister och vad som, möjligen i en alltför generaliserande terminologi, brukar kallas ”knasbollar”. Sådana brev inkommer då och då, och styrelsen eller motsvarande instans måste då förhålla sig till dem.

I sådana fall brukar man skriva något i stil med ”Tack för din skrivelse, vi bedömer att detta ska lämnas utan åtgärd, men sparar ditt brev för framtida referens” eller något liknande artigt.

Så agerar inte domkapitlet. Den 18 januari i år sammanträder de och beslutar att inhämta Annika Borgs yttrande i frågan! Detta är också uppmärksammat i Kyrkans Tidning.

Beslutet är faktiskt sensationellt. De avfärdar alltså inte Hammars brev med någon lämplig artig formulering, för att sedan lägga skrivelsen i arkivet för eventuell framtida forskning om Svenska kyrkans ideologiska maktapparat, nej de ber Annika Borg yttra sig över frågan! Först därefter anser de sig kunna fatta beslut.

All respekt för Annika Borg, men faktum är att hennes eventuella yttrande över detta ärende är fullständigt oväsentligt. Det finns inget hon kan säga som kan ha någon som helst relevans för ärendet, av det enkla skälet att den grundlagsskyddade åsiktsfriheten, yttrandefriheten, tryckfriheten och mötesfriheten gäller även de som innehar prästämbetet. Det finns bara ett möjligt beslut för domkapitlet, och det är att lämna Anna Karin Hammars skrivelse helt utan avseende.

Att domkapitlet överhuvudtaget kan tänka i andra banor är mycket oroväckande. Kristendomens praktiserande av inkvisition borde vara passé, men här ska alltså domkapitlet utreda en prästs tankefrihet och åsiktsfrihet på uppdrag av en annan präst. En form av modern inkvisition alltså.

Svenska kyrkan krackelerar inifrån, och vi som står utanför kan inte göra annat än att titta på och skaka på huvudet.