Svenska Kyrkans särart försvinner med Jesus

Är Edlunds farhågor delvis redan en realitet?

För det är inte endast i relationen med andra religioner som Svenska kyrkans särart försvinner. Svenska kyrkans agerande i det offentliga rummet avslöjar gång på gång kyrkans oförmåga och ibland ovilja att bidra med det som är den kristna kyrkans särskilda perspektiv. Nämligen Guds människoblivande i Jesus Kristus.

Men när det oförklarliga drabbar som nu senast i terrordåden i Norge blir kyrkan endast en röst som försvinner i mängden. Istället för att bidra med trons och hoppets språk med sin oerhörda bärkraft mitt i det svåra använder sig kyrkan av ett allmänhumanistiskt språkbruk och psykologiska analyser.

När media som i vanliga fall förhåller sig tämligen ointresserad av kyrkans åsikter, vänder sig till kyrkans företrädare för att höra kyrkans syn på det tillsynes meningslösa har prästerna i regel inget att bidra med.
Istället förespråkas ett ordlöst deltagande eftersom ett sådant agerande inte riskerar att stöta sig vare sig med andra religioner eller med en sekulariserad verklighetsuppfattning.  Nästan aldrig ett ord om den inkarnerade Gudens närvaro i Kristus i det svåra och tillsynes hopplösa. Inte ett ord om ljuset som tack vare Jesus seger över döden lyser i mörkret.

Kristus nämns aldrig av rädsla för att uppfattas exkluderande eller verklighetsfrämmande. Om det inte vore för prästkragen finns ingenting som säger om det är en präst eller psykolog som yttrar sig.

När kyrkan glömmer sitt modersmål tappar vi inte bara bort den föreställningsvärld som är kyrkans själ utan sviker även vårt uppdrag att förmedla trons perspektiv. Ett perspektiv som kan infoga enskilda händelser och livssituationer i ett större sammanhang.
 
Svenska kyrkans särart som Helena Edlund efterlyser är utan tvekan korsets mysterium i Guds människoblivande i Jesus Kristus. Allt som kan kallas kristet har sitt ursprung i Kristus. Därför är evangeliernas berättelser fortfarande kyrkans viktigaste spegel och korrektiv i det offentliga rummet.

Trots det uttrycker Svenska kyrkan sällan offentligt tron och ännu mindre Jesus som kyrkans centrum. Fastän tusentals kristna från olika traditioner och samfund samlas i bön och lovsång kring Jesus i den årliga Jesusmanifestationen lyser den officiella Svenska kyrkan fortfarande med sin frånvaro. 

Kanske är det för att Jesus inte passar in i religionsdialogens, toleransens och likställdhetens tidevarv. Islam förnekar Jesus som världens frälsare och de flesta svenskarna tror inte heller på Jesus som Guds Son utan som en klok lärare bland många.
 
Jesus var allt annat än politiskt korrekt.
Inte heller det politiska och religiösa etablisemanget på Jesu tid kunde hantera den mannen.
 
Martin Reberg
Präst i Svenska Kyrkan