Ta sikte mot en postpatriarkal kyrka

#vardeljus underteckandes av 1373 kvinnor i Svenska Kyrkan som en del av Meetoo. Det var ett rop ur tystnaden kring sexuella övergrepp, maktmissbruk och kränkningar i kyrkans värld. Men det var mer än så. Det var en önskan om förändring.

Bara några veckor efteråt, har många av oss som undertecknat det upplevt en fortsatt tystnad och en viss förvirring. Spridda rop efter förlåtelse inte riktad till dem som har utsatts - utan till dem eller det som anonymt eller kollektivt har pekats ut. Men ingen kyrkans ’kulturprofil’ har identifierats och manat till självrannsakan, få konkreta förslag har presenterats. Men vittnesmålen ligger kvar på bloggen #Vardeljus och nya tillkommer varje dag. Låt oss anta möjligheten att med #Varde ljus som ledljus inleda en fördjupad strukturell och teologisk reflektion.

Jag har läst två av de mer ”oskyldiga” berättelserna i bloggen där alla vittnesmålen finns samlade. Skulle dessa korta texter kunna säga oss något om det särskilda med kränkningar som sker i kyrkans värld? Skulle de kunna hjälpa oss att inleda en fördjupad strukturell och teologisk analys?

Ett vittnesmål:

”Jag blev skjutsad till en gudstjänst av en man i kyrkorådet.

Han är mycket respekterad.

’Nu frågar jag inte om lov utan sätter på sätesvärmen! För inte skall väl prästen bli kall om det allra heligaste.’

Jag vet inte varför jag kände ett sådant obehag.”

I texten ser jag tre särdrag:

Den assymetriska i relationen. Det uttrycks genom det både oskyldiga och tvärsäkra i den förtroendevalda mannens uttalande: ’Jag frågar inte om lov.’ och kontrasteras mot det tvekande i prästens sätt att efteråt reflektera över händelsen: Jag vet inte varför…

Förflyttningen mellan skilda nivåer. De två är på väg till en gudstjänst, det mest centrala i kyrkans liv. I samtalet placeras ”det allra heligaste”, i prästens kropp eller egentligen i hennes säte som också kan förstås som hennes sexualitet. Det sker en sammanblandning av det gudomliga och det intima, en förskjutning från det som alla har tillträde till och den tilltalade kvinnans kropp.

Det slutna rummet: Scenen utspelar sig i en bil på väg till en gudstjänst, en offentlig och öppen verksamhet. Det öppna och officiella i gudstjänsten står i kontrast till slutenhet på platsen där samtalet sker, en bil som lika gärna kunde vara ett samtalsrum eller en sakristia, ett rum utan vittnen. Samtalet sker i ett rum som bygger på förtroende.

Våldet i scenen består i detta enda, att en person som uppfattas som överordnad oombedd sätter på stolsvärmen. Det kan förstås som omtanke. Men det blir ett övergrepp. Det presenteras som att prästen/kvinnan inte har något val: ”jag frågar inte om lov” vilket ger varje läsare med egen erfarenhet av våld och kränkning en förnimmelse av detta, medan en läsare som saknar eller förnekar en sådan erfarenhet, kan uppfatta scenen som en bagatell.

Är det då möjligt att säga om en man som skjutsar en präst till en gudstjänst och fäller en plump kommentar, skulle vara en förövare?

Eller att han enbart är en representant för en unken kultur?

Och vad skulle skillnaden bli?

Många vittnar också om att en upplevd kränkning uppfattas av andra som något vardagligt, något att ”inte bry sig om” är i sig. Skammen över det som hänt får den utsatta bära själv. Många av vittnesmålen skildrar också hur dem som har utsatts får rådet att glömma det som hänt, att inte anmäla och inte föra det vidare. I scenen ovan anas också en slags förvirring över att en relation som antas bygga på värdighet och förtroende – blir till något annat.

Ytterligare ett vittnesmål, också det helt utan våld:

”Jag har problem i min församling. Men tala med din kyrkoherde, sa mina vänner.

Men det är ju han som är problemet. Ok, men prata med kontraktsprosten då.

Men han är ju bästa kompis med kyrkoherden.

Men tala med biskopen.

Biskopen svarar inte på mail.

Men gå till Själavårdscentrum.

Går jag dit möter jag biskopen och prosten i korridoren.

Men, då måste du väl ta det till domkapitlet.

I domkapitlet sitter prosten, biskopen och kyrkoherden.”

Dialogen, kan läsas som ett slags moment 22. Ett uttryck för maktlöshet. Eller en profetisk röst?

För mig har vittnesmålen i #Vardeljus blivit djupt berörande och på ett tydligt sätt visat sambandet mellan de till synes oförargliga skämten och de allra grövsta sexuella övergreppen. Det finns på bloggen flera berättelser om hur prästkandidater utsatts för sexuella övergrepp av handledare.

Det finns flera vittnesmål om uppburna ungdomspräster som år efter år förgripit sig på konfirmander och ledare. Det har tydligt i min läsning av vittnesmålen, att sexualiserade anspelningar och kommentarer som vi kan släta över och lära oss att tiga inför, står i rakt nedstigande relation till våldtäkten i sakristian eller i själavårdsrummet.

Det är samma mekanismer som bryter ner och tröttar ut, samma system som bevarar en tystnadskultur. Det är samma rädsla som hoppas att meetoo snart skall vara över och allt skall bli som vanligt igen.

Kyrkans interna stödfunktioner må vara många och goda, men även dem är inskrivna i en hierarkisk ordning, ordets bokstavliga betydelse är ”präststyre”, som är unik för just kyrkan. En prästkandidat i Svenska kyrkan befinner sig till exempel i ett fullständigt rättsligt vacuum, och många av de mest gripande vittnesmålen i #vardeljus kommer från just denna grupp. Varje själavårdssituation och även många andra samtal eller möten med en enskild biskop, präst eller en diakon, både skyddas av och döljs för insyn, av tystnadsplikten.

Nu har vi en möjlighet att inte bara upprätta dem som har utsatts, det är inte marginella röster, de är ett rop ur efter något nytt.

Nu har vi har chansen att se över våra ordningssystem, vår kultur, vårt språk, vår ämbetssyn och vår teologi, ja ytterst hur vi tänker och talar om Gud.

Vi har möjligheten att med #Varde ljus som ledljus bryta med det gamla, det som förtrycker och begränsar och ta sikte mot en ny postpatriarkal kyrka!