Gudstjänstbesöken har minskat med nära en tredjedel sedan 2000, läser jag i Kyrkans Tidning. Det är väl egentligen ingen större nyhet, inte heller att detta är en del av ett större skeende i västvärlden. Många brottas med utmaningen det skapar. Ska vi förändra vårt arbetssätt och våra strukturer? Söker vi Gud för lite? Ska vi fortsätta i samma hjulspår tills det förhoppningsvis vänder?

Strategin har ofta blivit att härda ut. Det viktigaste är inte hur många som kommer till gudstjänsten utan att vi står fasta i vårt uppdrag och fortsätter oavsett om gudstjänstfirarna är tio eller hundra. Så vi fortsätter i stor trofasthet mot Gud och kyrkoordningen att fira våra huvudgudstjänster. Vi utvärderar agendan med jämna mellanrum men gör inga större ändringar. Kyrkan går igenom ett stålbad men vi får hoppas att det vänder om ett, tio eller femtio år, verkar vi tänka.

Jag känner stor beundran för alla medarbetare som troget kämpar vidare och försöker göra sitt bästa med de förutsättningar de har, men jag undrar om det inte finns en mer konstruktiv väg än att fortsätta i samma spår när gudstjänst­firarna blir färre och färre. För de är för få på många håll. 2007 firades 95 procent av Svenska kyrkans gudstjänster av mindre än 50 personer. Två tredjedelar av gudstjänsterna firades av färre än 25 personer. Siffrorna har knappast vänt uppåt sedan dess.

Det är inte gott förvaltarskap att ha tre, fyra anställda i tjänst när deltagarna är få. Hur ska de anställda eller för den delen övriga medverkande finna glädje och mening i att förbereda och genomföra såna gudstjänster i långa loppet? Det blir desillusionerade och modfällda, i värsta fall sjukskrivna. Är det inspirerande för någon? Den tillfällige besökaren som trots allt hittat tills gudstjänsten får bilden av kristen tro som något förlegat, otidsenligt och tråkigt.

Formen på en huvudgudstjänst är högtidlig och formell. De liturgiska momenten är väl tilltagna med textläsningar, sånger och böner, särskilt när nattvard firas. För att det ska bli levande och inspirerande behövs många gudstjänstfirare. En predikan fungerar snabbt sämre med sjunkande antal åhörare. Exakt hur många man behöver vara går inte att säga men 100 personer är en god tumregel. Färre än så blir lätt en nödlösning. Så många behövs också för att motivera allt arbete som en god gudstjänst kräver.

Flera studier av församlingar som växer (se t ex Naturlig Församlingsutveckling och The Healthy Churches’ Handbook) kommer fram till att församlingar som utvecklas satsar på kvalitet i stället för kvantitet. I Svenska kyrkan gör vi i praktiken tvärtom när det gäller gudstjänsterna. De är väldigt många och blir lätt oinspirerande när få kommer. Vi behöver samla krafterna, fira färre gudstjänster som vi lägger mycket resurser på och som samlar många människor. Sådana gudstjänster kan bli de verkliga fester inför Guds ansikte som vi önskar och innerligt behöver. När nu strukturförändringar sker från nästa år öppnas större möjligheter för förändringar åt detta hållet. Det kan innebära att man bara firar en huvudgudstjänst i pastoratet varje vecka.

Konsekvensen behöver inte bli att vi överger de mindre sammanhangen, tvärtom! Vid sidan av de huvudgudstjänster där många kommer kan vi fortsätta att samlas lokalt. Men när vi är färre anpassar vi våra gudstjänster så att de fungerar och blir inspirerande för det antal vi är. Om vi är tjugo till femtio personer så firar vi enklare gudstjänster som veckomässor, olika former av andakter eller har bibelstudier. Vi utnyttjar möjligheterna och styrkan i att inte vara så många. Någon lekman får kanske utrymme att berätta om sin tro på ett lite famlande vis, vi lägger fram böneämnen etc. Om vi är tio personer samlas vi lämpligast i församlingshemmet, fikar, lär känna varandra, delar livet och ber tillsammans. Det kan man dessutom klara av utmärkt utan både präst, kantor och vaktmästare.

Det går att bygga växande församlingar i Sverige i dag om många goda faktorer samverkar men en väldigt viktig faktor är att vi firar gudstjänster som är inspirerande för dem som deltar.

Johan Kårlin
pastorsadjunkt i Kalmar