Uppdrag granskning ville gillra en fälla

TV-programmet Uppdrag granskning har med dold mikrofon och dold kamera iscensatt en uppdiktad själavårdssituation med syfte att skandalisera enskilda präster.
Vad som hänt måste granskas och bedömas utifrån flera aspekter. Det sätter prästens absoluta tystnadsplikt ifråga. Dess nutida funktion är utförligt behandlad i 2008 års tystnadspliktsutrednings betänkande Ett skyddat rum, 2010. Detta finns att ladda ned från Svenska kyrkans hemsida

1. Grundregeln är att prästens tystnadsplikt är absolut. Om präst under enskild själavård får höra till exempel att ett allvarligt brott har begåtts eller planeras löser detta inte prästen från tystnadsplikten och en präst med kunskap om saken får inte peka ut brottslingen. En präst har heller inte anmälningsskyldighet enligt socialtjänstlagen rörande det som sägs i enskild själavård och bikt. Svensk domstol får inte kalla en präst att vittna om det som sagts i själavården och det får inte göras någon prövning av arten av uppgifter som framkommit där, huruvida de är ”känsliga” eller ej.

2. Ingen kan alltså lösa prästen från den absoluta tystnadsplikten, inte konfidenten, det vill säga den själavårdsökande, inte prästens arbetsledare, inte
biskopen och, i det här fallet, alltså inte den agerande journalisten. Kyrkoordningen är här mycket tydlig och tystnadspliktsutredningen har utförligt diskuterat vad den absoluta tystnadsplikten innebär i praktiken. Den har funnits genom Svenska kyrkans hela historia och brott mot den har alltid bedömts med synnerligen sträng straffpåföljd.

3. Prästens ansvar i själavårdssituationen är kopplat till prästlöftena, som är givna inför Gud. Tystnadsplikten förhindrar insyn från någon utomstående och handlingar om själavård får inte diarieföras. Det betyder naturligtvis inte att prästen är fri att agera hur som helst. Det får man lära sig i själavårdsutbildningen. Uppdraget som själasörjare är en mycket allvarlig sak – prästen fungerar då som Jesu Kristi öra och mun (jämför kyrkoordningens inledning till avd. 12.) – och det utövas med den stora räkenskapsdagen inför ögonen. Varken domkapitel, kyrkomöte, kyrkoråd, eller ens biskopar, prostar och kyrkoherdar får ha några chefsögon eller -öron i själavårdsrummet. Det som sägs är ytterst en sak mellan konfidenten, prästen och Gud. Därför är det desto allvarligare med hemliga mikrofoner och fejkade samtal. Och det säger sig självt att Svenska kyrkan på nationell nivå inte kan utfärda direktiv och bindande regelverk om hur den enskilda själavården i det enskilda fallet ska eller får gå till.

4. Den gamla kyrkolagen (7 kap § 2) tog upp hur man skulle förfara då ”någon står på lur” för att tjuvlyssna till vad som sägs i den enskilda själavården och kanske sedan till och med spred ut vad som sagts. Detta bedömdes som ett mycket allvarligt brott.

Den nu aktuella tv-parallellen är att en försåtligt gjord, hemlig inspelning har för alla och envar röjt vad som sagts i en sådan situation – även om det hela i efterhand avslöjades som en bluff. Detta senare ändrar ingenting. Kyrkolagen sade att vad som kommer ut genom tjuvlyssnande ”det skall aldrig äga vitsord”, det vill säga det har inget bevisvärde och det kan aldrig vara grund för någon åtgärd. Det som sprids ut skall av tredje man behandlas såsom det aldrig ägt rum och vad man råkat höra som om man aldrig hört det. Även om detta lurpassande inte är explicit inskrivet i dagens kyrkoordning har det sagda sin tillämplighet som en konsekvens av prästens absoluta tystnadsplikt. Tredje man kan aldrig med prästen diskutera det som sagts vid enskild själavård, efter­som prästen aldrig kan gå i svaromål.

5. Uppdrag granskning-programmet ville gillra en fälla. Med en journalist som falskeligen utgav sig för att vara själavårdssökande skulle präster steg för steg provoceras till ett i förväg uttänkt scenario, som spelades in. Syftet med programupplägget var att det skulle mynna ut i en handling för vilken programredaktionen sedan offentligt och närmast polisiärt kunde anklaga prästerna. Parallellerna i svenskt rättsväsen kallas brotts- eller bevisprovokation. Sådana åtgärder i brottmål uppfattas som processhinder och kan inte utgöra saklig grund för att bli ställd till ansvar. Det innebär att en domstol inte får använda sig av bevisning som provocerats fram av polisen. Den äger aldrig ”vitsord”. Det måste från kyrkans sida gälla också i det nu aktuella fallet.

I en rättsstat och i en kristen kyrka är det alltså av en rad skäl inte möjligt att använda det nu aktuella tv-programmet som grund för någon åtgärd mot de inspelade prästerna. Oavsett vad vi tycker om det som sagts och spelats in måste vi konstatera, att det tillkommit under sådana former, att det inte är möjligt att tillmäta det något bevisvärde. Tystnadsplikten förbjuder dessa präster att kommentera vad som förevarit, liksom den därmed också förhindrar kyrkans övriga företrädare att använda sig av det inspelade materialet som grund för åtgärder mot, eller ens i en diskussion med dem. Något annat vore inte bara i strid med kyrkoordningen. Det vore också att i grunden riva upp kyrkans långtgående förtroende för den prästerliga tystnadsplikten. Det vore, med ett milt ord, ödesdigert.

Det är inte de inspelade prästerna som nu ska sättas ifråga för det de säger i filmen, utan i stället de agerande, provokativa journalisterna och deras hemliga metoder. Ett sådant tillvägagångssätt får heller aldrig – direkt eller indirekt – utnyttjas av kyrkan, när den ska hantera sina egna ärenden

Oloph Bexell
Professor, ledamot av 2008 års
tystnadspliktsutredning