Det betyder också att Sverige har blivit ett missionsland och att den kristna kyrkan får ny betydelse. Det gäller att förstå uppdraget och att ta tillvara sekulariseringen.
Kyrkostyrelsen skriver till årets kyrkomötesledamöter (KsSkr 2012:1) att Svenska kyrkan är ”en missionerande folkkyrka”. Riktigt hur den tänker sig detta framgår inte av skrivelsen, men i skrivelsen ges en rad löften inför framtiden. Och i veckan arrangeras Världens fest som vill manifestera Svenska kyrkans samhörighet med den världsvida kyrkan. Det är bra.

I en mycket intressant motion till kyrkomötet finns en motion (2012:14) som handlar om hur kyrkor i Sydamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien önskar att vi lyssnar till varandras missionserfarenheter.  Kan vi verkligen lära något av våra systerkyrkor i Etiopien eller Tanzania? Kan vi lära oss hur vi för tron vidare till nya människor? Hur vi bildar nya, levande församlingar, naturligtvis inom Svenska kyrkan? Jag tror det.

Nu är det hög tid att Kyrkans hus inventerar hur mission i Sverige går till. Låt sedan kyrkomötet besluta att det tillsätts ett råd som ansvarar för mission i Sverige. Se till att blivande kyrkoarbetare utbildas för mission i Sverige. Ge stöd och ekonomiskt bidrag till växande församlingar, kyrkliga stiftelser, kloster och kommuniteter inom Svenska kyrkan. Bilda nya församlingar! Ta de tomma kyrkorna i anspråk!
Men kanske måste vi börja med att tala om själva begreppet mission. Vad innebär det att missionera? Handlar det om äldreboenden? Miljövård? Om en ny kyrkohandbok? Om vår doppastoral? Vilka predikstolar kan vi använda? Litteratur? Reklam? Sociala medier? Låt oss inte förväxla medel och mål. Målet är naturligtvis att människor ”ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas” som det heter i Kyrkoordningen.

Det är i regel gudstjänstfirarna som är de bästa vittnena och uppdraget att missionera är lika mycket deras som de anställdas. Bara det enkla faktum att de regelbundet kommer till Högmässan i ett sekulärt land som Sverige gör dem trovärdiga. Men de behöver erfaret stöd.

Håkan Sunnliden