Kyrkans identitet. Genom beslutet om samkönade vigslar har Svenska kyrkan påbörjat en vandring mot en alltmer inkluderande, livsnära och befriande människosyn och gudsbild. Det anser prästkandidaterna Ludvig Lindelöf och Filip Stensman.
Angående den pågående debatten om kyrkans identitet skulle vi vilja lyfta fram den, enligt vår mening, mer centrala frågan i ljuset. För oss handlar inte frågan om kyrkans identitet främst om religionsdialogens vara, eller icke vara, utan om vad som faktiskt är vår svenska lutherska kyrkas nuvarande identitet. Hur ser Svenska kyrkans identitet ut i dag? Vad kan vi göra för att stärka denna identitet gentemot såväl oss själva som andra?
Det som, tillsammans med lagen om Svenska kyrkan, definierar vår kyrka är kyrkoordningen vilken i inledningen bland annat anger följande: ”Kyrkans lära formuleras genom den teologiska reflektionen över vad tron och bekännelsen innebär. Det är en uppgift för enskilda kristna och kyrkan att i varje tid på nytt leva sig in i trons djup och klargöra dess innebörd.”
Såsom vi uppfattar detta uttalande lämnas däri ett betydande utrymme för en kontextuellt färgad tolkning av vår tids teologiska och samhälleliga frågor. Redan i definitionen av Svenska kyrkan ligger alltså en uppmaning till kyrkan att leva med och i sin tid.
Ett tydligt exempel på en sådan samhällelig och teologisk nyformulering ser vi i riksdagens och kyrkomötets beslut om samkönade vigslar; vilket i allra högsta grad innebär ett tydligare ställningstagande i frågan om kyrkans identitet. För genom detta beslut har Svenska kyrkan faktiskt påbörjat en vandring mot en alltmer inkluderande, livsnära och befriande människosyn respektive gudsbild. En gudsbild som kretsar kring inkarnationen, kring det faktum att Gud blev människa.
Att han tog sin boning ibland oss och gjorde sig till föremål för tolkning, och därmed ständigt pågående omtolkning. Svenska kyrkans identitet är således, tvärtemot vad många menar, inte luddig utan snarare klar och tydlig.
Det som däremot kan göra att identiteten upplevs som luddig är det faktum att vi inte fullt ut kan och vågar stå upp för den teologi som vi i vår förkunnelse faktiskt ger uttryck för.
En sådan diskrepans gör sig i dag tyvärr märkbart gällande i ett av vår kyrkas två sakrament, nämligen dopet. Vi har under vår pastoralteologiska utbildning (liksom även genom vår församlingserfarenhet) uppmärksammat en problematik kring detta grundläggande sakrament.
I vår handbok, så som den ser ut i dag, skiljer sig ritens teologiska innebörd avsevärt från det vi förkunnar i våra doptal. I de fastslagna liturgiska texterna och bönerna utgår man från att det är en människa redan märkt av synden som ska vinnas över till Gud samt att dopet är en nödvändig förutsättning för frälsning. Detta rimmar illa med det vi upplevs förkunnas om att alla är Guds barn, älskade och skapade till Guds avbild, med en tydlig gemenskap med Gud redan innan dopets realitet. Det är därför vår förhoppning att den nya kyrkohandboken också beträffande dopet kan möjliggöra att Svenska kyrkan i framtiden fortsätter utmejsla en tydligare identitet som en luthersk folkkyrka av i dag.
Vi vill avslutningsvis uppmana och utmana oss själva och varandra till att våga fortsätta på den vandring mot en tydlig identitet som Svenska kyrkan redan har påbörjat. En vandring mot en kyrka som vågar ta inkarnationen på allvar. En kyrka som förkunnar enhet och frihet i Kristus. Men också en kyrka av i dag som förkunnar den frihet som inte begränsar den andres frihet!
Ludvig Lindelöf
prästkandidat, Göteborgs stift
Filip Stensman
prästkandidat, Skara stift
Det som, tillsammans med lagen om Svenska kyrkan, definierar vår kyrka är kyrkoordningen vilken i inledningen bland annat anger följande: ”Kyrkans lära formuleras genom den teologiska reflektionen över vad tron och bekännelsen innebär. Det är en uppgift för enskilda kristna och kyrkan att i varje tid på nytt leva sig in i trons djup och klargöra dess innebörd.”
Såsom vi uppfattar detta uttalande lämnas däri ett betydande utrymme för en kontextuellt färgad tolkning av vår tids teologiska och samhälleliga frågor. Redan i definitionen av Svenska kyrkan ligger alltså en uppmaning till kyrkan att leva med och i sin tid.
Ett tydligt exempel på en sådan samhällelig och teologisk nyformulering ser vi i riksdagens och kyrkomötets beslut om samkönade vigslar; vilket i allra högsta grad innebär ett tydligare ställningstagande i frågan om kyrkans identitet. För genom detta beslut har Svenska kyrkan faktiskt påbörjat en vandring mot en alltmer inkluderande, livsnära och befriande människosyn respektive gudsbild. En gudsbild som kretsar kring inkarnationen, kring det faktum att Gud blev människa.
Att han tog sin boning ibland oss och gjorde sig till föremål för tolkning, och därmed ständigt pågående omtolkning. Svenska kyrkans identitet är således, tvärtemot vad många menar, inte luddig utan snarare klar och tydlig.
Det som däremot kan göra att identiteten upplevs som luddig är det faktum att vi inte fullt ut kan och vågar stå upp för den teologi som vi i vår förkunnelse faktiskt ger uttryck för.
En sådan diskrepans gör sig i dag tyvärr märkbart gällande i ett av vår kyrkas två sakrament, nämligen dopet. Vi har under vår pastoralteologiska utbildning (liksom även genom vår församlingserfarenhet) uppmärksammat en problematik kring detta grundläggande sakrament.
I vår handbok, så som den ser ut i dag, skiljer sig ritens teologiska innebörd avsevärt från det vi förkunnar i våra doptal. I de fastslagna liturgiska texterna och bönerna utgår man från att det är en människa redan märkt av synden som ska vinnas över till Gud samt att dopet är en nödvändig förutsättning för frälsning. Detta rimmar illa med det vi upplevs förkunnas om att alla är Guds barn, älskade och skapade till Guds avbild, med en tydlig gemenskap med Gud redan innan dopets realitet. Det är därför vår förhoppning att den nya kyrkohandboken också beträffande dopet kan möjliggöra att Svenska kyrkan i framtiden fortsätter utmejsla en tydligare identitet som en luthersk folkkyrka av i dag.
Vi vill avslutningsvis uppmana och utmana oss själva och varandra till att våga fortsätta på den vandring mot en tydlig identitet som Svenska kyrkan redan har påbörjat. En vandring mot en kyrka som vågar ta inkarnationen på allvar. En kyrka som förkunnar enhet och frihet i Kristus. Men också en kyrka av i dag som förkunnar den frihet som inte begränsar den andres frihet!
Ludvig Lindelöf
prästkandidat, Göteborgs stift
Filip Stensman
prästkandidat, Skara stift
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR