Glad och ledsen för Centerpartiets debatt om polyamori och polygami, att få älska och få leva med fler än två vuxna tillsammans. Jag lyfte själv frågan till senaste partistämman i Åre, ur barnperspektivet, och förvånades då över att politiska förslag kunde avslås med som främsta argument att det vore krångligt att göra om lagstiftningen. Det är i och för sig samma argument som ofta använts om att göra barnkonventionen till svensk lag. Lagrådets bekvämlighet tycks gå före barnens bästa i båda dessa frågor.

För mig handlar frågan om storfamiljer, om ett bättre skydd av alla barn som idag lever i omgiften och regnbågsfamiljer. Jag har sett hur barn i familjer med fler än två vuxna och vuxna i dessa, som barnen upplever som sina föräldrar, försummas av till exempel skolan för att inte fler än två idag kan vara vårdnadshavare.  Jag ser också hur risker och möjligheter med att de så kallade bonusföräldrarna osynliggörs av dagens system vid omhändertaganden enligt LVU och vårdnadstvister, när inte alla de av barnet upplevda föräldrarna behandlas som det av samhället för barnet skull borde tillskriva alla vuxna i barnets vardag samma vårdnadsansvar i familjerätten. Det var detta som var mitt huvudskäl till att jag blev varm i hjärtat av att se den progressiva skrivningen om att vidga hur många man får betraktas som gift med i samhällets ögon.

Partiledningen bestående av både barnläkare och jurist kunde varit föredömen i att försöka förstå den djupare meningen med förslaget och tillföra fakta och perspektiv till den, hängde auktoritärt på motståndarnas raljanta begreppsanvändning och förbjöd debatten.  Partiledningen införde tabu för äktenskaps- och arvsrätten på ett sätt som inte fanns i Åre, men som liknar hur frågan hanterats av ledande inom Miljöpartiet, RFSL och kyrkan. Kärlek och barns bästa ligger tyvärr utanför gränsen för vad man får tala om i Centerpartiet. Jag blir ledsen för barns skull, men också för oss som brottas med och inte våga vara öppna med vår polyamori, att älska flera.

Jag har själv i min kamp mot känslan av att attraheras av flera människor på olika sätt och normen om den unika tvåsamhetskärleken har fått förlora min partner. Jag har fått uppleva hur skyddet av tvåsamhet lett till både jag själv och andra undvikit tidigare partners eller andra attraktiva. Som kristen har jag känt en stark inre motsättning mot detta utifrån Jesu lära om att kärleken ska få oss att växa, inte krympa som människor. Vi säger ju i kyrkan att vi ska se på alla som syskon och hur kan jag då med att förskjuta så många som jag egentligen älskar så innerligt. Risken för ömsesidig attraktion leder till att barns självklara närhet till varandra byts mot att vuxna knappt vågar röra vid varandra, utan att först ha frågat eller känna varandra mycket väl.

Intellektuellt, socialt och andligt ses det som ett hälsotecken att ha många nära och goda vänner, men sexuell, ekonomisk och känslomässig närhet och gemenskap är desto skamligare. Ett vanligt argument är risken för svartsjuka, men i så fall borde också den akademiska konkurensen förbjudas. Jag har själv varit minst lika många gånger osäker och avundsjuk på de som vet mer än jag som jag varit det på den som dragit till sig uppmärksamheten hos den jag skulle vilja ha fått vila i famnen. Känslomässigt har det åtminstone för mig varit lika tuffa utmaningar att sätta ord på och hantera. Det har tagit tid för mig att acceptera att i grunden handlar svartsjuka inte om kvalitén på andras relationer, utom om egna negativa tankesätt och bristande behov. Alla känslor är goda budbärare av information till oss. Det som smärtar kräver en förändring av oss, men det gör oss inte farliga. Det är när vi inte accepterar och utvecklas med våra känslor som våra ord och beteende kan såra och skada både oss själva och vår omvärld. Hot, kontrollerande och hämnd är för mig lata uttryck för obearbetad sorg, skam och rädsla i ett samhälle som inte tillräckligt talat tro, värderingar och känslor.

Det fanns en tid då jag resonerade som så att om polyamori blev tillåtet skulle ingen välja oss oattraktiva och kunde slänga ur mig ”hora” om den som visade kärlek till många. Jag har den hårda vägen fått se och erfara att kärleksfulla och långsiktigt hållbara relationer får man överhuvudtaget inte om nervärderar sig själv. Jag tror att kärleken till andra kräver att man först älskar sig själv, men jag hör själv till dem som mot ex varit paranoid och försökt hindra närhet till fler. Jag har också fått uppleva hur en mer tillåtande hållning fick min partner, vår relation och därmed jag själv att må bättre och utvecklas på många olika sätt. Skam och rädsla förstörde. Tillit och mod både attraherar och utvecklar relationer och människor. Kärlek växer verkligen ju mer den delas. Själv är jag övertygad om att jag både alltid kommer troget älska mina ex och samtidigt kommer attraheras och utvecklas på många olika sätt av nya människor i mitt liv.

Jag tror väldigt sällan den juridiska normen om tvåsamhet har hindrar otrohet och förtryck, religiös trångsynthet, rikas maktmissbruk eller psykologiska triangeldramer inom äktenskap där den ena eller båda har dålig självkänsla eller är underutvecklad känslomässig kommunikation. Jag har sett så hur människor spelat ut sin partner mot andra inom den lilla, slutna tvåsamheten att jag inte kan köpa att tvåsamhet i sig skyddar från otrohet i betydelsen att troget visa varandra kärlek. Min upplevelse är att vänskapens trohet, utan krav på att man bara får hålla sig till en, har större överlevnadsmöjligheter än tvåsamhetens. Som pedagog vet jag hur mycket problem som begreppet bästis kan ställa till det så fort det finns flera lika roliga och intressanta lekkamrater än en.

En ansvarsfull sexualitet och nära relation handlar om ett djupare ansvar för och tillit till varandra än vad någon lag kan göra. Det handlar om att på ett medvetet sätt skydda varandra från ohälsa, föra en god kommunikation, motionera sin självkänsla och ta ansvar för alla eventuella barn. Jag hoppas att Centerpartiet tydligt vågar kämpa för alla människors bästa i familjer med fler än två vuxna.

Nicklas Björn Sundberg (c), polyamorös