Vänsterpolitik nyckeln till evangeliet för 68-kyrkan

Det har gått närmare ett och ett halvt år sedan docent Johan Sundeens banbrytande forskning 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 publicerades. Boken omfattar 491 sidor, innehåller 1865 noter och genomlyser svensk kristen vänster i vid mening, inte enbart Svenska kyrkan. Forskningen om vänsterns marsch genom institutionerna har nu kartlagts även i Sverige.

Prästen och etikprofessorn Elisabeth Gerle (i Kyrkans tidning 13/7) och ärkebiskop emeritus Anders Wejryd (i Dagens nyheter 5/7) försöker avfärda Sundeens forskning genom att hänvisa till egna upplevelser. Materialet och debatten om 68-kyrkan har inte gått att tiga ihjäl. Det är så man ska förstå att Gerle och Wejryd nu tar sig för att istället söka misskreditera forskaren. Men det de båda påstår om Sundeens forskning visar enbart att de inte närmare har tagit del av bokens innehåll.

Publikationen är ingen citatsamling som driver en tes som inte ifrågasätts, utan den mest heltäckande genomgången av de idéhistoriska rötterna, de ideologiska systembyggena och sammanhangen som gjorts av svensk kristen vänster. Det vore hederligare om Gerle och Wejryd istället redovisade var skon klämmer: forskningen och debatterna är besvärande. Att använda det personliga som kritik av en erkänd forskningsinsats, som man uppenbarligen inte studerat närmare, fungerar inte och är ohederligt.

Istället borde den svenskkyrkliga generationseliten och deras efterföljare göra sin maktanalytiska hemläxa och kasta en blick på sig själva. Hur blev det egentligen när en tät krets från den kristna studentrörelsen KRISS och deras efterföljare lät sitt vänsterpolitiska uppvaknande färga de institutioner vars maktpositioner de innehaft och innehar? Hur hanterades och hanteras tolkningsföreträdet? Vad hände med Bibel och teologi när de uttolkades av de marxistiskt övertygade?

Mantrat som generationseliten och deras efterföljare brukar upprepa är att kyrkan aldrig har varit opolitisk och att tro och politik hör ihop. Elisabeth Gerle har Jesus och Paulus på sin sida i den uppfattningen, då de kämpade mot den romerska ockupationsmakten, menar hon. Förutom att det är ett exegetiskt, teologiskt och historiskt tunt påstående, så illustrerar det de tankefigurer som finns inom kyrkvänstern.

Likhetstecken sätts mellan det kristna budskapet om barmhärtighet, utgivande och kärlek och politik. Det är precis den manöver som manifesteras bland annat i det omfattande materialet om den vänsterpolitiska kristna studentrörelsen som boken presenterar. Evangeliets bärande tankar är inte tillräckligt starka i sig själva för denna krets.

Gerles artikel är ett belysande exempel på hur det är det vänsterpolitiska som för hennes generation blev nyckeln till evangeliet och inte tvärtom: Evangeliet som är nyckeln till livet och till människo- och samhällssynen.

Gerle ger även ett illustrativt exempel på den förmildrande syn på brutala diktaturer som finns inom kyrkvänstern: ”Visst fanns unga aktivister som ville tro gott om maoismen och sökte alternativ till den stelbenta stalinismen.” Problemet med stalinismen var inte att den var ”stelbent”, utan att miljontals och åter miljontals människor avrättades, dukade under för svält och i läger som Gulag under Josef Stalins skräckvälde.

Att beskriva de som hyllade Mao Zedung med orden ”unga aktivisterna” som ”ville tro gott om maoismen” är att se på dessa diktaturkramare med inte enbart blida utan också blinda ögon. Det är uppseendeväckande att dessa eufemismer om kommunistiska diktaturer formuleras 2018, vilket gör uppgörelsen med 68-kyrkan av idag än mer angelägen.

Sakligt fel blir när Gerle vill ge sken av att jämställdhetsfrågorna inom teologi och kyrkan skulle vara en konsekvens av 68. Kvinnans roll och likvärdighet inom teologi, bibeltexter och kyrka fanns på agendan långt tidigare och lyftes teologiskt och trosmässigt av bland andra Elisabeth Cady Stanton, Margit Sahlin och Esther Lutteman.

Om man ser till det världsliga regementet, så har kvinnors frigörelse politiskt sett sin upprinnelse i liberala traditioner, med individualism som utgångspunkt, och inte i den kollektivistiska marxismen. Vänstern har generellt varit mer intresserad av klasskamp än kvinnans emancipation. Med det sagt vill vi inte frånerkänna den kvinnorörelse som har vänsterpolitiska förtecken en roll, men visa på att Gerles perspektiv är begränsat.

Ett av många intressanta exempel på dagens 68-kyrka är den kyrkliga vänsterpolitiska Seglora smedja, som finansierats av flera stift. Det är den kristna studentrörelsens plattform av idag, även om smedjan var mer aktiv för några år sedan. Här har många ur generationseliten förekommit i spalterna i nutid och smedjan lånar studentrörelsens slogan ”kärlek och kritik”. Tankesmedjan har även sett sig som en ”watchdog” och inte sällan ägnat sig åt brunsmetning av personer som inte delar den egna vänsterpolitiska, polariserade världsbilden.

Dagens populism kommer såväl från höger som från vänster och det finns, precis som Gerle säger, oroande tecken i samtiden. Men för kyrkans del behöver tron på evangeliets egen kraft vara bärande. Dessutom: De som tidigare hemfallit åt totalitära ideologier, och fortfarande inte kan markera mot dem, är nog inte de bästa uttolkarna av samtiden.