Den första reaktionen på Annika Borgs spalt Signerat i Kyrkans Tidning nummer 11/14 är att man måste skilja på den judiska religionen och det judiska folket å ena sidan och israelisk politik å den andra. Det är inte minst viktigt för de judiska grupper både inom och utanför Israel som aktivt motsätter sig förtrycket av palestinierna.

Man kan dock hålla med om att det är viktigt att då och då gå tillbaka till skriften Guds vägar om judendomen och den kristna kyrkan, som vi för övrigt just nu studerar i vår torsdagsgrupp i församlingen.

Frågan om Svenska kyrkan är intresserad av offren eller för­övarna kan besvaras med ett klart och tydligt: naturligtvis i första hand offren, de förtryckta, det vill säga palestinierna och det är deras rop på stöd och hjälp vi fått i Kairosdokumentet, ”ett ord av tro, hopp och kärlek från hjärtat av palestinskt lidande” .

Därför blir det framför allt en häftig reaktion mot klassificeringen av Kairosdokumentet som ersättningsteologiskt – och detta utan minsta belägg. Jag är ingen fackteolog, men anser att det minsta man kan begära är någon sorts förklaring till hur man kan komma fram till ett uttalande som detta: ”Uppropet innehåller nämligen för Svenska kyrkan problematiska formuleringar om judendomen.”  Hur mycket jag än läser dokumentet kan jag inte finna någon formulering om judendomen. Det är inte den det handlar om. Vad som sägs är att det finns tre religioner i vad vi kallar det heliga landet och att de har kunnat och borde kunna leva i fred med varandra. För övrigt finns också Svenska kyrkans svar på Kairosdokumentet – med bland annat hänvisning till Guds vägar! Det slutar så här: ”Slutligen, vill vi tacka er för dokumentet och för dess hoppfulla budskap att kärlek och ömsesidigt förtroende är möjligt, liksom fred och slutgiltig försoning, och att rättvisa och säkerhet kommer att uppnås för alla – palestinier såväl som israeler”.

Ytterligare ett citat är på sin plats:
”Svenska kyrkans syn på konflikten mellan Israel och Palestina grundas i folkrätten, den internationella humanitära rätten, de universella mänskliga rättigheterna och relevanta internationella konventioner. Vi vill verka för en rättvis och hållbar fred framförhandlad av konfliktens parter inom detta folkrättsliga ramverk, vilken garanterar såväl israeler som palestinier ett liv inom säkra och erkända gränser och fria möjligheter att forma sin egen framtid.”
Britta Olinder

SVAR DIREKT: Teologi och politik används mot judendomens existensberättigande

Det är glädjande att Britta Olinders församling samtalar om skriften Guds vägar, men förvånande att inte innehållet givit Olinder en nyckel till förståelse av vad ersättningsteologi är och hur den uttrycks.
Britta Olinder beskriver Kairosdokumentet på det sätt jag tror att många kyrkomötesledamöter och andra fått det förklarat för sig: som ett palestinskt rop på hjälp och med fredssträvande innehåll. Få hade läst det när det fick sin specialstatus genom beslut i kyrkomötet 2012.

I Kairosdokumentet ses staten Israels bildande som ett ”rasistiskt (= apartheid) åtskiljande sedan mer än sex decennier.” (sidan 3). Synsättet att man ifrågasätter eller underkänner Israels bildande och därmed rätt att existera är vanligt i hatpropaganda mot judar. Likaså att dra paralleller mellan dagens situation och Förintelsen, något man också gör i Kairosdokumentet (sidan 11). Genom att kalla båda för ”förtryck” förminskar man historiens brott och förstärker den egna utsattheten.
Judar, judendomen och Israel hålls inte isär i dokumentet.

Passager i Nya testamentet används mot judarna. Nu är det till de kristna ”löftena, utkorelsen, Guds folk och landet” knyts (sidan 9). Det är alltså inte fråga om samsyn och kontinuitet, utan om att kristendomen bokstavligt talat och konkret ersatt, upphävt judendomen. Betoningen ligger vid flera tillfällen
i dokumentet på de kristnas natur­liga rätt till landet. Denna retorik måste sättas in i den teologiska och politiska kontext som präglar uppropet.

Det ”glada budskapet” polariseras på olika sätt mot ”dödens budbärare” (sidan 11). Judendomen blir den mörka, stelnade, döda bokstav mot vilken kristendomen kontrasteras som ny, ljus och med levande ord. Följande citat är ett exempel:
”Vi tror att Guds ord är ett levande ord som kastar ett särskilt ljus över varje period i historien/…/. Därför är det inte tillåtligt att omvandla Guds ord till stelnade bokstäver som deformerar Guds kärlek och hans omsorg om folkens och individernas liv. Detta är misstaget i fundamentalisternas skriftutläggningar som bringar oss död och förödelse, när de förstelnar Guds ord och överlämnar det från generation till generation som ett dött ord, som används som ett vapen i vår nuvarande historia och hindrar vår rätt i vårt land.” (sidan 9).

Sammanfattningsvis: att se Kristus som vägen, sanningen och livet är inte ersättningsteologi. Ersättningsteologi är att driva teologi och politik mot judendomens existensberättigande. I stället för kontinuitet förkunnar man att det som var nu är deformerat, stelnat, förstelnat och dött: Döda bokstäver och inte levande ord.
En genomgång med fler exempel gör jag här

Annika Borg