Var går gränserna för en biskops pastorala ansvar?

Det hedrar biskop Fredrik Modéus att han svarade sakligt på min kritik och att han redogjorde för hur han tänkt. Det är tydligt att vi har olika uppfattningar om biskopsämbetets utövande i relation till moskéers böneutrop. Det är bra att olikheterna blir synliga, för då kan vi samtala om dem. Här något om Modéus replik.

Kanske är tanken om en kamp för ”religion” och för ”troendes” religionsfrihet lite av att sparka in en öppen dörr. Religionsfriheten är i Sverige, såvitt jag förstår, etablerad och reglerad i lag och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Den lagstadgade religionsfriheten tillskriver Sveriges muslimer samma rättigheter som alla andra att utöva sin religiösa tro, inom ramarna för samhällets övriga lagar, regler och förordningar. Frågan om en moskés eventuella böneutrop med högtalare är mer av en ordningsfråga än ett hot mot religionsfriheten.

Ett konkret stöd för och en tillämpning av religionsfriheten kan vara att låta islams egna företrädare själva argumentera för sin sak. Jag menar fortfarande att en Svenska kyrkans biskop inte har mandat att argumentera för något annat än den kristna kyrkans tro.

Jag ifrågasätter inte vare sig Fredrik Modéus kristna tro, kyrkliga förankring eller medvetenhet om kristologins komplexitet. Men jag menar att det är doktrinärt ansvarslöst att den kristna kyrkans kristologiska helhet lyser med sin frånvaro i de texter som Modéus har anfört till stöd för böneutrop från moskéer. Jag tror mer om och förväntar mig mer av en kyrkans biskop. Jag betvivlar heller inte uppriktigheten i Modéus lojalitet med kyrkan och med kyrkans folk.

Men, det återstår att förklara på vilket sätt ett uttryckligt stöd för muslimsk mission genom böneutrop från moskéer hänger ihop med en biskops episkopala och pastorala ansvar för Svenska kyrkans medlemmar och andra kristna.

Det finns anledning att ställa frågor om gränser när Modéus, om biskopens pastorala ansvar i relation till islam och muslimer, skriver ”…lika självklart är det att kyrkan till sin natur är gränsöverskridande och att ansvaret därför inte kan begränsas på det sätt som Pettersson menar."

Var går då gränserna för en biskops pastorala ansvar i relation till islam? Faller moskéers missionerande böneutrop inom ramen för ett sådant ”gränsöverskridande” ansvar? Har en Svenska kyrkans biskop ett ”gränsöverskridande” pastoralt ansvar för muslimsk trosutövning och för islams mission? I så fall – är det en ordning som bejakas av Sveriges muslimer och muslimska ledare? Vi skulle nog behöva samtala mer om var kyrkans gränser går.

Min artikel fick ett sakligt svar från biskopen och jag är glad att vi kom närmare frågorna om de teologiska komplikationer som islam innebär för kyrkan. Artikeln har även uppfattats som kritik mot böneutrop överhuvudtaget. Jag visste att jag tog en risk. Jag förstod att de ecklesiologiska, teologiska och pastorala frågorna kunde lyftas ur sitt sammanhang och sättas in i en helt annan, ofta onyanserad och föga konstruktiv, diskussion om islams vara eller inte vara.

Men, det är inte där mina frågor hör hemma. Min kritik och mina frågor om Svenska kyrkans kristna identitet, om kyrkans ämbeten och om kyrkans uppdrag är riktade till kyrkan själv, inte mot något annat.