”Var har det varits? Det är spärrvakten som frågar. Han som möter den lilla förvirrade skaran i tunnelbanan. Werner Aspenström skildrar mötet i dikten Sekteristerna (ut diktsamlingen Inre, Alb.Bonniers förl. 1946). Spärrvakten sneglar på de osannolika bergsklättrarskorna och frustreras av att skaran inte kan bestämma sig; inte kan förklara sig. ”De hade stått på ett berg, omslutna av det som är närvaro och inte ett samtalsämne”, skriver Aspenström. Och spärrvakten börjar tröttna på de veliga typerna. Dikten tillkom redan på 60-talet. En tid då medvetandegraden skulle vara på godkänd nivå; den politiska analysen distinkt och färdriktningen utstakad med stationer precist angivna på den anbefallda färdvägen. Spärrvakter fanns det gått om. De som krävde besked. ”Ska det åkas eller ska det stannas” frågade Aspenströms spärrvakt – och många med honom.

Också vår tids spärrvakter vill ha besked; de som sitter vakt mot flummigheten och de oklara argumenten. Lena Andersson hör till dem som vill veta. ”Med Gud in i tankelättjan” heter hennes kolumn i Dagens Nyheter den 19/10 och hon kräver av kyrkans företrädare att de ska definiera sina begrepp och systematisera sina utsagor. Hon vill veta vad ”man ska ha de substanslösa påståendena till och hur de kan analyseras.” Jag tror att Lena Andersson menar att kyrkan sviker och med sin dunbolsterteologi önskar sätta punkt för debatten om trovärdighet och relevans. Vi har en dunbolsterdiskurs, menar hon och vill glida undan ”för att slippa diskutera det ohållbara.” Var har det varits? Ska det åkas eller stannas? Lena Andersson vill, liksom spärrvakten ha besked.

Här kommer då ett försök till svar. Ett svar som mognat efter fem års universitetsstudier, trettiosju års daglig verksamhet som teolog, förkunnare och själasörjare och som slipats av eget sökande, tvivel och längtan efter visshet. Svaret är: Har inte en susning! Jag kan helt enkelt inte leverera och den Gud jag så gärna vill leva med ska veta att jag skulle vilja kunna leverera. Jag vill så gärna kunna redovisa och argumentera för var jag befinner mig och vart jag ska. Jag kan inte konkretisera, såsom Lena Andersson vill, och mitt kritiska förnuft har ingenting att anföra i sak. Också jag förfäras stundom inför den kristna offertankens blodiga väg mellan Gud och människor och inte heller jag kan frigöra mig från jungfrufödselns orimlighet och misstanken om den dåtida teologin för försök att höja statusen hos den Jesus man satt sitt hopp till. Också jag kan se kvardröjande reminiscenser av kyrkans maktmissbruk och frustreras av hierarkiska filters broms av den fria tankens flöde och initiativ. Genom att vara kyrkoherde och därutöver kontraktsprost är jag också själv en del av det väldiga provisorium som är kyrkan, den svenska och den världsvida. Ett provisorium infekterat av repressivitet och ett maktanspråk som inte har sitt grund i ett – äntligen - sekulariserat samhälle.

Och frågan – som kan vara berättigad - inställer sig: hur tänker jag nu utifrån allt detta? Vart är jag på väg? Varför framhärdar jag vid tunnelbanespärren, att jag vill åka fast jag inte vet vart? Och jag svarar: Vet inte! Inte en susning!

Jag står likt Lena Anderssons egen romanfigur Ester och längtar nedanför det fönster som inte tillhör hennes åtrådda Hugo Rask men som är just min kulturs och den lutherska trons yta in mot Gud. Jag söker svar men Gud – liksom Hugo – viker undan, ständigt. Jag får inte veta vem Gud är. Och inte hur och varför och inte vart jag ska.

Och ändå! Ändå inträffar det att jag omsluts, bärs, sänds på resa av den Gud som ställer mig velande framför spärrvakter som vill besked. Ändå händer det att jag, som aldrig tagit ett medvetet steg mot Gud, med Thomas Tranströmers ord av misstag öppnar fel dörr och skymtar Den oidentifierade. ”Som fanns den en obeaktad tredje sida på våra nötta grammofonskivor,” skriver Aspenström i sin dikt. Ibland försöker jag och andra berätta vad vi erfarit. Att vi inte lyckas ”får inte skyllas på vakter och spärrvakter bara” skriver han.

Så också jag.

Per Wahlström

Kontraktsprost och kyrkoherde i Engelbrekts församling