Varför är kyrkor och samfund så tysta om kärnvapen?

Ibland händer det otroliga!

Den 7 juli i år röstade Sverige tillsammans med 121 andra länder i FN igenom en konvention mot kärnvapen. En organisation (ICAN) som arbetet hårt i kampen mot kärnvapnen fick årets Fredspris för sin insats. ICANS:s generalsekreterare, svenskan Beatrice Fihn, och Setsuku Thurlow överlevare från Hiroshima tog emot priset i Oslo!

När Sverige skulle underteckna konventionen, blev det stopp. Nato, med USA i spetsen varnade för att vårt samarbete med världens starkaste militärallians skulle försvåras, om vi ratificerar konventionen. I riksdagen verkar läget klart. Alliansen och Sd ställer sig på Natos sida, vi ska inte gå med i FN:s arbete för fred och nedrustning. Mp och V vill att Sverige undertecknar. Socialdemokraterna är delade, och tar till ett beprövat knep för att undvika att frågan kommer upp i valrörelsen. Frågan ska utredas, den utredningen ska vara klar i oktober 2018. Valdagen är den 9 september!

För eller emot kärnvapen? Beatrice Fihn uttryckte sig mycket tänkvärt i sitt tacktal. ”Kärnvapnen kommer att få ett slut. Antingen gör vi slut på dem, eller de på oss!” I ett fritt land som vårt har vi alla ett ansvar. Vi har två alternativ. Antingen att stödja FN i arbetet för fred och nedrustning, eller att ställa sig bakom världens starkaste militärmakt! Det valet borde vara enkelt!

Ibland händer flera otroliga saker! Först miraklet att 122 länder enas i kamp om att förbjuda kärnvapen! Sedan hände något som jag aldrig trodde var möjligt! En majoritet i Sveriges riksdag vägrar att delta i den kampen!

Tvisten om huruvida Sverige ska ratificera FN:s konvention mot kärnvapen har aktualiserats på nytt de senaste dagarna. Politikerna har sagt sitt. Men bland företrädare för kyrkor och religiösa samfund är det anmärkningsvärt tyst! Låt oss hoppas att den tystnaden snarast bryts!