I Kyrkans Tidning nummer 24/15 efterlyser ledarskribent Karin Johannesson ett helhetsgrepp om samlevnadsfrågorna, inte minst med utgångspunkt i samboskap och religiöst självvalt celibat. Detta är en viktig fråga.
Till diskussionen vill jag lägga frågan om polygama äktenskap som snart blir omöjligt för Svenska kyrkan att hålla på avstånd. Polygami förespråkas i dag i praktiken av Liberala ungdomsförbundet, Centerpartiets ungdomsförbund, Moderata ungdomsförbundet Skåne, Piratpartiet, Feministiskt initiativ, RFSL och flera tongivande miljöpartister. Den allmänna inställningen till denna levnadsform förändras i detta nu i rasande takt.
Behovet av att diskutera polygami viftades vid äktenskapsreformen 2009 bort som oviktig. Det sades att en polygam relation är patriarkal och omöjlig eftersom äkta kärlek endast kan tänkas mellan två individer (KsSkr 2009:6, s 63). Hur kyrkostyrelsen kom fram till detta är förvisso svårt att förstå. Frimodig Kyrkas kyrkomötesledamot Dan Sarkar motionerade 2013 om att polygami skulle behandlas teologiskt. Detta avvisades relativt kortfattat med att ”Kyrkan värnar monogami och avfärdar polygami”.
Enligt min mening är denna inställning verklighetsfrånvänd och naiv. För vad händer när polygama relationer i den allmänna debatten beskrivs som ”[d]et som främjar kärleken, det som bygger upp människor, det som gör att man inte känner sig marginaliserad, det som ger människor ett språk”?
Saken handlar inte endast om mötet med andra kulturer i en mångkulturell kontext. Den som sätter sig in i dagens polyrörelse inser snabbt att den företräds av människor som vill leva på ett ärligt sätt, måna om att vårda kärleken och leva i enlighet med sina känslor.
När så kyrkans medlemmar kräver att de polyamorösa ska ”inkluderas”, har kyrkan då några fortsatta skäl till att ”avfärda polygami”?
Anders Lundberg
Frimodig kyrka, Nacka
LÄGG TILL NY KOMMENTAR