I boken finns en ytlig genomgång av islams grunder och förslag på olika diskussionsfrågor som: ”Kan vi som kristna hålla med om att Muhammad är den siste profeten? Ska vi tala med varandra som troende bröder och systrar eller ska vi fortsätta låta vår rädsla styra och tala om varandra?” Förutom frågornas ofta polariserade och uppfostrande karaktär, får man väl dessutom förutsätta att engagerade i kyrkan redan har elementär kunskap om islam.

Följande påståenden ger anledning till frågor: ”Troende människor är [i] grunden ganska lika, särskilt när de vuxit upp inom samma kultur och språkområde. Troligen är det större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och med andra vanor.”

Är inte tron på Jesus som Kristus något som skapar gemenskap mellan människor? Julen förenar ju alla kristna. Varför ifrågasätta samhörigheten mellan kristna människor från olika delar av världen? Är inte denna gemenskap – oberoende av språk och nationsgränser just nu i tider av förföljelser av kristna i världen – extra angelägen för oss kristna i Sverige att värna och stärka? Vore inte stöd och fördjupade kontakter med de ortodoxa kopterna och Syriens kristna viktigt att lyfta fram? Inte minst här hemma i ett läge då många efter flykt från krig och förföljelse har blivit svenska medborgare.

Vilka ekumeniska signaler sänder denna julhälsning? Om vi kristna inte förstår varandra bör vi väl uppmanas att ta det på allvar – och att göra bättring?
Varför skickas en bok om islam som julhälsning? Det är väl i inkarnationens, evangeliets och frälsningens glädje som vi hälsar varandra till jul?

Johanna Andersson
POSK, ledamot av det tillträdande kyrkomötet Göteborgs stift
Ola Mårtensson
Kristdemokraterna, stiftsfullmäktigeledamot i Stockholm och ersättare i kyrkomötet
Jerker Schmidt
Fisk, ledamot av det tillträdande kyrkomötet Göteborgs stift