Varför vågade man inte mer och tog lite risker?

I november beslutar kyrkomötet om det nya förslaget till kyrkohandbok. Man vill gärna tro att ett arbete som pågått i närmare 20 år skall ha lett någonstans. Tyvärr verkar det inte så. Förslaget är enligt min mening otillräckligt. Frågan är om det ens skall betraktas som seriöst.

Vad som skulle behövas är nya utgångspunkter där man inte väjer för de stora utmaningar Svenska kyrkan står inför, framför allt den skenande medlemsflykten. I följeskriften Kommentarer från 2015 där arbetsprocessen redovisas nämns inte ens de höga utträdessifforna. Visst är det märkligt? Ämnet är av allt att döma tabubelagt. En produkt där kyrkans mest akuta problem inte tas på allvar kan knappast påverka kyrkolivet gynnsamt. Och vad blir då poängen med en ny handbok?

Av en vetenskaplig studie över körsångares delaktighet i gudstjänsten – Delaktighetens kris: Gudstjänstens pedagogiska utmaning (2016) av Caroline Gustavsson – framgår att inte ens dessa personer, som har en god kännedom om gudstjänstens uppbyggnad, kan ta till sig den. De deltar men har svårt att vara delaktiga. Bland annat upplever körsångarna att språket i gudstjänsten är ”gammaldags”, ”invecklat”, ”monotont”, ”svårt att ta till sig”, ”stelt”, ”otidsenligt” och så vidare. Observera att denna intervjustudie är genomförd i församlingar som ägnat sig åt att pröva det nya handboksförslaget.

Studiens resultat är inte direkt överraskande. Väl tilltagna skygglappar krävs för att inte se att det kyrkliga språket blivit ett problem. Det är otydligt, saknar förankring i människors levda verklighet och är exkluderande. Revisionen av handboken tar visserligen upp den sistnämnda svårigheten, men ur en snäv synvinkel som främst berör genus-
aspekter. I Delaktighetens kris framgår dock att det snarare är den traditionstunga karaktären än en föråldrad syn på genus som skapar barriären. De ansvariga för handboksrevisionen förefaller alltså att ha missat grundproblemet.

Otydligheten hos det kyrkliga språket kan sägas bero på flera faktorer. Ibland sammanhänger den med ett populariserande drag. Komplicerade teologiska tankegångar är utbytta mot lättsmälta omskrivningar. I stället för exempelvis arvsynd kan man tala om ”mörker”. Ambitionen att förenkla är lovvärd, men skapar en osäkerhet kring vad omskrivningarna (och kyrkan) egentligen står för. Innehållet i gudstjänsten får en undanglidande karaktär.

Ibland sammanhänger otydligheten med att det förekommer ålderdomliga formuleringar, som enbart en liten expertgrupp kan avkoda. Vad är exempelvis den närmare innebörden i ”uppstigen till himmelen”? I en gudstjänst förväntas alltså besökarna instämma i en mängd saker som de av olika skäl inte kan greppa. Man är på plats i kyrkan men samtidigt utestängd från vad som utspelar sig. Denna vidare form av exkludering tycks inte ha bekymrat arkitekterna bakom förslaget till ny kyrkohandbok.

En fråga som på allvar bör ställas är om ens de mest centrala formuleringarna i gudstjänsten är begripliga. Vad handlar exempelvis den utlovade förlåtelsen om? Att det handlar om något mer än förlåtelse för moraliskt tvivelaktiga handlingar, om något stort och genomgripande som har med ”tron allena” att göra, framgår av ritualen. Men vad är egentligen detta ”mer”? Om inte detta ”mer” kan framställas på ett konkret sätt, ett sätt som griper tag i människor inifrån, hänger alla lovprisningar och tacksägelser i luften. Man tackar utan att veta vad man tackar för. Mässan riskerar då att förvandlas till ett skådespel.

Och hur är det med nattvarden? Hur skall nattvardshandlingen kunna få en personlig innebörd om det kyrkliga språk i vilket handlingen är inbäddad saknar bärkraft, om man inte kan relatera sakramentet till det egna livet? Vet den vanliga kyrkobesökaren vad hon tar emot i samband med utdelandet av brödet och vinet? Jag betvivlar detta.

Inom kyrkan vill man gärna se medlemsflykten som en följd av större samhällsförändringar. Man är offer för något som inte går att påverka, en inställning som föder passivitet och uppgivenhet. Att orsakerna skulle sitta ihop med djupa låsningar i den egna verksamheten är en tanke man har svårt att ta till sig.

Ett annat skäl till varför förslaget till handbok bör lämnas åt sidan handlar om dess bristande demokratiska förankring. På ytan kan delaktigheten te sig stor. Ett omfattade remissförfarande har ägt rum och en ambitiöst upplagd provverksamhet har pågått i utvalda församlingar. Kan man begära något mer?

Här måste svaret bli ja. Det är naturligtvis bra att människor fått uttala sig om och pröva det nya förslaget i praktiken. Men fortfarande handlar det om ett förslag som formulerats ”uppifrån” av en kyrklig elit, som haft en mer eller mindre färdig idé om hur en kyrkohandbok bör se ut. Större förändringar, till exempel ett mindre omfattande regelverk och mer andlig frihet, är uppenbarligen inte önskvärda för denna elit. Kanske beror det på att man hellre bevakar olika intressen som makt, inflytande, tjänster eller helt enkelt att rädda fastighetsbeståndet.

Hur annorlunda hade det inte kunnat bli om förslaget arbetats fram på ett mer förutsättningslöst sätt. Vad hade hänt om man testat det nya förslaget genom att i stor skala bjuda in medlemmar som i vanliga fall inte går i kyrkan – det är ju inte en helt obetydlig grupp – och likt körsångarna intervjuat dem på djupet? Är det inte kyrkans paroll att lyssna till människor? Många hade säkert tackat ja till en sådan inbjudan när den första förvåningen lagt sig. Här skulle man verkligen ha kunnat kontrollera bärkraften.

Men jag tror att de flesta vet varför man inte arbetat på detta vis när det nya förslaget skulle tas fram. Varför man inte vågade lite mer och tog risker.

Då skulle bubblan kunna spricka.