Markus Klefbeck slår huvudet på spiken angående förslaget till ny kyrkohandbok i Kyrkans Tidning nummer 10/14. Han påpekar att flera av remissfrågorna är alltför oprecisa för att ge någon vägledning, och att flera avgörande frågor dessutom inte ställs alls. Artikelns slutsats blir att ”arbetsgruppen hoppas ge något till alla” och att alla skall låta sig nöja med det.
En av oklarheterna är vad remissinstanserna egentligen säger ja eller nej till: den helhet som förslaget utgör, eller att man hittat något som man själv kan trivas med?
Det som mest utmärker handboksförslaget är vad som i remissen kallas ”teologisk mångfald”. Dels finns en mängd varianter för de olika momenten i mässan, dels en ökad frihet att välja vilka moment som skall vara med. Om denna handbok antas, upphör därför definitivt tanken på att Svenska kyrkan ska ha ett gemensamt gudstjänstliv.
Effekten blir att svenskkyrkliga gudstjänstfirare inte kommer att kunna känna igen sig mellan olika församlingar. Och framför allt upphör också kyrkohandboken att vara ett samlade uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Naturligtvis finns det en legitim mångfald inom en kyrka. Vad gäller de yttre formerna är det en rikedom med olika traditioner. Inom Svenska kyrkan ryms liturgisk glädje, karismatisk förnyelse, bönhusinspirerad tradition och så vidare. Mässan varken kan eller bör gestaltas likadant från församling till församling.
Däremot måste den tro som kommer till uttryck i nattvardsfirandet vara en och densamma. Den yttre friheten behöver ha en inre enhet för att inte leda till splittring. Vad gäller själva mässtexterna behövs därför en mycket större enhetlighet än det föreliggande förslagets. Först med fullödiga ordinarie texter finns det utrymme för andra typer av nyskapande språk i valet av psalmer.
Mässan måste som helhet vara ett uttryck för kyrkans tro. Det bärande i denna tro är bekännelsen till Gud som Treenig och Kristus som sann Gud och sann människa; det är den uppenbarelse som kyrkan mottagit. Att mässan skall riktas ”till Fadern, genom Sonen, i Anden” är därför inget som den enskilda församlingen kan ha eller mista.
Detta trons mönster har sina källor i Bibeln. Det är ur den bibliska myllan som gudstjänstspråket organiskt växer fram. Vårdas inte detta sammanhang bryts också den gemensamma berättelsen om Guds handlande sönder.
Den stora kyrkliga traditionen innefattar bärande texter för mässans firande. Vi delar Herre förbarma dig, Ära åt Gud i höjden – Vi lovar dig, Helig och O Guds lamm med resten av kyrkan – och detta måste komma till synes i hur dessa moment formuleras. De gemensamma texterna är ett sammanhållande band.
Vidare finns en stor internationell samstämmighet om nattvardsbönens struktur och innehåll. Det är för enhetens skull ett oeftergivligt krav på vår gudstjänstordning att ekumenisk konsensus kommer till uttryck, så att vårt nattvardsfirande kan kännas igen och bejakas av andra kyrkor som autentiskt.
Genom den stora mångfalden av alternativ väljer det här förslaget en annan väg. Kyrkohandboken kan då inte ge uttryck för en läroenhet.
För att hålla ihop Svenska kyrkan i en allmänkristen tro skulle det i stället behövas en betydligt stramare handbok: med färre alternativ, tydligt förankrade i den stora kyrkliga traditionen.
Mikael Isacson
Kyrkoherde, teol. dr
Mikael Löwegren
Präst, skribent och retreatledare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR