Om man tar bort trosbekännelsen ur gudstjänsten är då inte risken stor att dess innehåll och avgränsningar försvinner ur andra verksamheter i kyrkan också?, frågar Hakon Långström.
När jag var barn brukade min bror och jag fundera över det som stod på konservburkar med sill: "Skinn och benfri". Vi undrade vad som skulle hända om man bytte ut det till: Sill och benfri. Skulle någon märka det?
Kanske man med vanans makt fortfarande skulle läsa skinn och benfri, men om burken öppnades fick man se att det bara var spad i den. Spadet skulle ha sillens lukt och smak men sakna tuggmotstånd och vara mycket näringsfattigt.
I Kyrkans Tidning nummer 12/17 föreslås att de gamla trosbekännelserna ska tas bort ur högmässan. Såväl den apostoliska som den nicenska trosbekännelsen kommer från den odelade kyrkans tid. De är formulerade för att uttrycka tron som en lovsång till Gud och samtidigt hålla rent från villfarelser. Berättelserna om hur man samlades till kyrkomöte i Nicea år 325 är gripande. Den ene efter den andre som kom bar martyriets märken på sin kropp. Den trosbekännelse som de började formulera där håller ännu.
Jag minns hur gripande det var när tjugofemtusen gudtjänstfirare från många olika kyrkor och samfund under Jesusmanifestationen i Kungsträdgården tillsammans stämde in i denna trosbekännelse.
De första kristna, som levde under förföljelse ända till döds i romarriket, hade ett hemligt tecken. När de mötte någon de var osäker på ritade de en fisk. Om den de mötte inte var kristen så begrep denne ingenting. Var det en kristen så förstod han eller hon att tecknet syftade på Jesus. Ordet fisk på grekiska, ichtys, kunde läsas som begynnelsebokstäverna i trosbekännelsen Jesus Kristus, Guds Son, Frälsaren. Och det är den levande kristendomens bekännelse under snart tvåtusen år att Jesus är Messias, Guds Son och vår Frälsare.
Han är inte bara en människa som levde för tvåtusen år sedan och botade sjuka och predikade ett kärlekens budskap utan också Guds Son som kom för att rädda hela mänskligheten genom avrättningen på ett kors och uppståndelsen. Han lever och är vår Herre. Vi får leva i tro som hans vänner och göra gott mot hans minsta bröder och systrar.
Jesus talar på många ställen om den himmelske Fadern som vi får kalla vår Fader, han som skapat himmel och jord och håller allt i sin hand. Vi bekänner vår tro på den helige Ande som visar oss till Jesus och som heliggör och behåller oss i en rätt tro.
Försöken att ta bort fisken och bara ha spadet kvar har ständigt återkommit i kyrkans historia. Den intresserade kan googla eller läsa i Nationalencyklopedin till exempel om Arius.
Om man tar bort trosbekännelsen ur gudstjänsten är då inte risken stor att dess innehåll och avgränsningar försvinner ur andra verksamheter i kyrkan också?
Det må erkännas att församlingens högläsning har sina problem. För den som är ny och för den som kämpar med sin tro kan det vara skönt att bara få lyssna till kyrkans tro. Handboken 1942 förstår detta. Där står: ”Församlingen må kunna deltaga i läsningen av trosbekännelsen. Vänd mot församlingen (eller mot altaret) läser prästen trosbekännelsen.” Må kunna – inget diktat!
Samtidigt är det ju så härligt att höra en gudstjänstfirande församling bekänna sin tro. Som i den lilla medeltidskyrkan i Femsjö, där församlingen åtminstone tidigare efter trosbekännelsen sjöng en kort bön om hjälp att stå fast vid denna tro till slutet.
Vi behöver inte en ny kristendom, frigjord från de gamla trosbekännelsernas vittnesbörd och avgränsningar. Vi behöver nya och förnyade kristna!
Vi är inte så få som vill ha fisken kvar, bekännelsen till Fader, Son och Ande, till Jesus som Messias, den levande Gudens Son, vår kroppsligen uppståndne Frälsare.
På en sillburk har jag läst: "Det finns helt enkelt inga genvägar till bra sill".
LÄGG TILL NY KOMMENTAR