Vilken identitet ska stärkas?

Den kyrka som jag känner och verkar i står för mycket av det som hon verkar vända sig emot, mångfald och tolerans. Hon vill stärka kyrkans identitet, det är en anspråksfull ansats. Men vilken identitet som skall stärkas besvaras aldrig. Hon verkar förvånad över den koppling som görs mellan identitetsökande och kritik av andra religioner. Jag skulle säga att det är Edlund själv som aktualiserar detta samband genom sin artikel. Inte sällan kritiseras kyrkans liberala hållning eller politiska korrekthet. Tänk om det istället ligger en ärlig och uppriktig kamp bakom ställningstagandet. Bakom försvaret av sund islam. Bakom viljan till självrannsakan, där finns kyrkans identitet! Om vi förutsätter det - hur skulle debatten då låta? Om det är korrekthet så tror jag att Gud bedömer det som ett alldeles utmärkt offer.

Sedan terrordådet i Norge har försök till analys av dessa händelser företagits på olika håll. En relevant fråga, som får i det närmaste existentiella övertoner, har varit hur detta kunde ske? Hur är något så trasigt och grymt möjligt? Ett återkommande svar på frågan pekar på den islamofobi som finns i vårt samhälle, som accepteras alltmer, som smyger sig in och blir gängse, rentav norm. Där finns bilder av "den andre" som påverkar oss alla. Dessa åsikter är ofta förklädda i god retorik, det är politiskt korrekt, inom ramen för vad som fungerar utan att det blir otäckt. Ungefär där någonstans anar jag att Edlunds inlägg hamnar. Där finns en nerv, ett tilltalande engagemang för hbtq frågor, och så samtidigt denna generaliserande och fördömande tendens. Helhetsintrycket blir undanglidande och svårbegripligt. Det finns något slags motstånd mot islam, eller mot kyrkans försvar av islam (en religion som utövas av cirka 1.5 miljarder människor och därav har lika många uttolkare). Men motståndet antyds mest och är diffust, utan att fyllas av substans och tydlighet så att en uppriktig debatt kan ta vid. Med andra ord denna sipprande islamofobi som nämnda analyser ovan pekar på, sådant som kan möjliggöra hat och utanförskap.

Rörande framställningen av Jesus och Muhammed finns det en rad goda skäl till att bedöma dessa olika. Det främsta tycker jag är majoritetssamhällets hantering av och relation till en minoritet. Den givna maktrelationen som följer på det är en utmaning för en demokrati. Vad jag vet startade diskussioner efter var och en av dessa "diverse framställningar av Jesus" och ett sådant samtal är alltid välkommet tycker jag. Detta ifrågasättande väckte seriösa och relevanta frågor, det tycker jag är önskvärt och identitesdanande. Vissa inom kyrkan risade utställningarna och andra rosade dem ( i och med att det är lite oklart vad du syftar på så antar jag att det är exempelvis Elisabeths Olssons Ecce Homo). Detsamma gällde Muhammedkarikarityrerna, liksom Edlund höjer sin röst nu, luften är fri. Muhammedteckningarnas kontext skilde sig dock delvis från framställningarna av Jesus då de användes som ett inlägg i en politisk debatt om yttrandefrihet, alltså någonting annat än en konstnärs längtan att fördjupa och utmana en religiös tradition.
Att islam skulle förespråka dödsstraff för homosexuella är ett lika generaliserande påstående som att kristendomen skulle göra det. I och med textens antydande tendens så blir jag osäker på vad Edlund syftar till? Korancitat eller religiösa förespråkare? Hur som helst så behöver man inte blicka särskilt långt för att finna detsamma i den kristna traditionen. För mig är det viktigt att bemöta och ifrågasätta hbtq-fientlighet var den än uppenbarar sig och mig veterligen så existerar detta fördömande inom alla religioner likväl som i sekulära sammanhang.

Visst kan det vara hotfullt med annorlunda åsikter, men inte för att de är annorlunda, utan för att åsikterna innehåller intolerans och hat. Samtidigt kan uppenbara meningsmotståndare vara enklare att hantera än de mer dolda för vad finns det då att ta spjärn emot?

Är det inte lite väl svepande att jämföra en "flyktig läsning av koranen" med en djup och genomarbetad (Edlund är ju präst) förståelse av NT? Om någon höll mig till svars för alla märkligheter som står i vår urkund skulle jag backa direkt, det skulle helt enkelt inte vara möjligt för mig. Jag tror på Gud, inte på Bibeln.

Den enighet i trosfrågor som Edlund vill göra gällande för svenska kyrkan är ingenting jag känner igen (och hur stämmer det med en svag identitet?). Om inte annat så är hennes egen insändare ett ypperligt exempel på detta (däremot kan bejakandet av oliktänkande också vara en identitet, eller?!). Och innan vi ser flisan i vår broders öga ska vi då inte se bjälken i vårt eget? Börjar inte identitetssökande just i självreflektion och rörelse? Och inte i avståndstagande från andra, det är den enkla, farliga vägen tror jag.
Jag önskar en öppen debatt och jag tror på kyrkan som en plats för detta. Rak, högljudd och prövande. Där vi bejakar den rika akademiska och folkliga tradition som länge har funnits, där många olika bilder och tolkningar ryms. En likande mångsidighet måste vi erkänna islam och sedan motarbeta intolerans utifrån ett mer komplext perspektiv än enbart religionens (som för all del kan ha sin roll). Edlunds artikel lämnar mig istället med en gnagande känsla av en kyrka som inte tar tydligt avstånd från intolerans och islamofobi där diffusa, gängse samhällstendenser staplas på varandra men aldrig tar egentlig form. I det vill jag inte vara med.

Hillevi Uddenfeldt
Präst i Svenska kyrkan