”Jag önskar att vi kunde titta på vad vi menar med att ’alla är välkomna’”

För fyra år sen kom kyrkoherden Åke Roxberg i Växjö ut som transsexuell. Det var en smärre bomb – och ändå inte.
– Kommer man ut i Svenska kyrkan så blir det inga omedelbara fördömanden. Men kyrkan underlättade inte heller, säger Ann-Christine Roxberg.
Hon berättar om osäkerhet och en avvaktande tystnad. Och om ovanan vid att hantera en transsexuell präst som samtidigt är arbetsledare.

– Man hade kunnat säga "okej, ska vi sätta oss ner och fundera tillsammans över vilket stöd du behöver från arbetsgivaren och vilket stöd dina medarbetare behöver".  Min biskop Jan-Olof Johansson, som var en av de första jag berättade för, sa direkt att "jag står bakom dig i detta". Men ibland önskade jag att han stått framför mig.

Ann-Christine Roxberg fick själv ta hand om sina medarbetares reaktioner. Hellre hade hon sett att biskopen behandlat det hela som ett tillsynsärende, kommit och stöttat personalen och svarat på oroliga församlingsbors frågor. Nu fick hon själv berätta på en församlingsafton. Ett halvår senare tog hon time-out från alla gudstjänster och kyrkliga handlingar.
– Efter en infam artikel i tidningen Världen idag och ett infamt mail från någon i kyrkan som skulle tala mig till rätta, då gick jag till kyrkorådet och sa att jag vill veta var ni står.

Kyrkorådet svarade att de gav Ann-Christine sitt fulla stöd och att de självklart ville att hon började tjänstgöra i gudstjänsten igen. En tid efteråt tjänstgjorde hon tillsammans med biskopen i söndagens mässa. Det var en betydelsefull signal. Men efter en omorganisation jobbar hon i dag som kommunikationschef i samfälligheten, "ibland har jag tänkt att det kanske var ett sätt att desarmera mig".

Trots att Svenska kyrkan är världens mest hbtq-vänliga finns mycket kvar att göra, menar Ann-Christine Roxberg. Synen på familjen som mamma-pappa-barn är till exempel nästan obearbetad, fastän det finns många andra fungerande familjetyper. Att kvinnan är den som syr i knappar och mannen den som lagar cykeln, det är en förlegad syn på könen som kyrkan i likhet med delar av samhället oreflekterat håller liv i.
Och bemötandet av människor enligt principen "kom som du är", det är inte alls så inklusivt som Svenska kyrkan vill tro.

– Jag önskar att vi i kyrkan kunde titta på vad vi menar med att "alla är välkomna". För det finns ändå en förväntan att jag som hbtq-person ska ansluta mig till deras norm hur man ska vara. Så jag känner mig inte alls välkommen.

– Frågan om hbtq är allvarlig därför att det handlar om evangeliet, det glada budskapet. Att "ge frihet åt de fångna, ge de betryckta frihet", det betyder olika saker i olika människors liv. För en hbtq-person innebär det att jag blir sedd som den jag är, att jag inte behöver leva i inre förtryck och se mig själv som fördömd och förtappad.

Hela livet har Ann-Christine känt sig fel i sin kropp. Men länge trodde hon att detta var en synd hon måste övervinna. Hon försökte ta upp det med sin mamma, med en diakon och en präst. Alla tre gav beskedet att hon var och skulle förbli man, att hon var ute på farliga vägar.

– Jag tog avstånd från mig själv och bad Gud om hjälp att hålla demonerna på plats. När jag äntligen sa ja till mig själv, det var då det blev enkelt. Inte nödvändigtvis gentemot andra. Men inne i mig själv var kampen slut.

– Det som har hjälpt mig är detta att Gud älskar mig som den jag är. Inte trots att jag är den jag är.
När Bibeln används emot hbtq bygger det på ett urval av bibelställen som tolkas avståndstagande. Ann-Christine Roxberg framhåller att det finns gott om ställen som bejakar mångfalden. Bibeln har varit viktig för att stärka henne och den är lika viktig för henne i dag som tidigare, när hon var både motståndare till kvinnliga präster och samkönade vigslar.

Ann-Christine Roxberg säger att ansvariga i Svenska kyrkan ofta slår sig till ro med att de "inte har några problem med hbtq". Då inser de inte vikten av kunskap och fortbildning:
– I Svenska kyrkan ska vi ha församlingar, medarbetare och förtroendevalda som är kompetenta i de här frågorna. När vi möter människor som inte lever enligt gängse normer ska vi vara kunniga så att vi kan ta emot dem på ett bra sätt. Detta tycker man är självklart i kommuner och landsting. Men det är minst lika viktigt i kyrkan där allt bygger på mötet.

Att göra människor till präster oavsett om de är villiga att viga samkönade par eller inte, det är enligt Ann-Christine Roxberg att skapa en kyrka med två olika människosyner.
– Det blir ohållbart. Vi kan inte tala med kluven tunga om något som berör människor på djupet och gör dem riktigt illa.