Vi hade fest på hennes äldreboende, hembakt chokladtårta, en specialskriven sång.
Hon uppskattade det nog, och kanske blev 90-årsdagen något slags avslut i livet, men jag tror att det betydde mera att vi det sista året hon levde hade kontakt så gott som varje dag.
Vi kokade kaffe på rummet och drack i kopparna hemifrån, låg sida vid sida på sängen och läste högt ur Selma Lagerlöf eller Lennart Bernadottes Mainauminnen. Hunden hoprullad vid fotändan. Att han skulle komma in på äldreboendet var inte självklart. Men en förstasida i Falu-Kuriren gjorde susen: ”Alfhild, 86, får inte träffa favorithunden”.
Jag vill inte påstå att jag varje morgon hoppade jämfota av glädje inför besöket, mycket därför att institutionsatmosfären på äldreboendet gjorde en så beklämd. Men det var självklart att komma. Plikt skulle man kunna kalla det. Men inte en som pålagts utifrån. Utan något jag själv ville, på ett djupare plan än den omedelbara belöningens.
Det är förstås lätt att stå för det extra och roliga. Jag hade aldrig orkat ta ansvar för tvätt, mat, städning, hygien som personalen skötte. Då hade jag inte varit snäll. Nu var det en vila att någon timme per dag gå ner i varv, anpassa sig till en mycket gammal människas livsrytm. Kanske skulle behovet av antistresskurser minska om fler jäktade medelåldringar unnade sig – ja, unnade sig – att umgås med sina föräldrar när de nått den fjärde åldern.
Den sista veckan låg mor i koma på Mora lasarett. Efter några dagar började läkarna mumla om att ta bort droppet. Att strypa näringstillförseln innebär att dö av svält och törst. Om man är vid medvetande är det en mycket plågsam död. Jag frågade alla läkare jag kände om man kunde vara säker på att en människa var bortom dessa känslor, men fick inga klara svar. Sköterskan i Mora hänvisade till överläkaren. Han kom när jag stod och masserade min mors fötter. ”Du ville prata med mig?” ”Ja, ska vi gå ut kanske?” ”Nej, varför det, vi är ju ensamma här.”
När jag tänker på detta formidabla exempel på nybrutalism i vården blir jag tacksam för att det finns en institution, katolska kyrkan, som värnar livet ända fram till den naturliga döden. Den är inte ensam om det, men den säger det tydligt, och vi behöver tydligen bli påminda.
Gränsen mellan palliativ vård och artificiell livsuppehållande behandling är inte glasklar. Men när dilemman uppstår är en icke avtrubbad mänsklighet den enda kompass som går att lita på. Och tyvärr ser jag fler exempel än min mor på att vi håller på att tappa den.
Ulla Gudmundson
är Sveriges ambassadör vid Den heliga stolen.
Hon uppskattade det nog, och kanske blev 90-årsdagen något slags avslut i livet, men jag tror att det betydde mera att vi det sista året hon levde hade kontakt så gott som varje dag.
Vi kokade kaffe på rummet och drack i kopparna hemifrån, låg sida vid sida på sängen och läste högt ur Selma Lagerlöf eller Lennart Bernadottes Mainauminnen. Hunden hoprullad vid fotändan. Att han skulle komma in på äldreboendet var inte självklart. Men en förstasida i Falu-Kuriren gjorde susen: ”Alfhild, 86, får inte träffa favorithunden”.
Jag vill inte påstå att jag varje morgon hoppade jämfota av glädje inför besöket, mycket därför att institutionsatmosfären på äldreboendet gjorde en så beklämd. Men det var självklart att komma. Plikt skulle man kunna kalla det. Men inte en som pålagts utifrån. Utan något jag själv ville, på ett djupare plan än den omedelbara belöningens.
Det är förstås lätt att stå för det extra och roliga. Jag hade aldrig orkat ta ansvar för tvätt, mat, städning, hygien som personalen skötte. Då hade jag inte varit snäll. Nu var det en vila att någon timme per dag gå ner i varv, anpassa sig till en mycket gammal människas livsrytm. Kanske skulle behovet av antistresskurser minska om fler jäktade medelåldringar unnade sig – ja, unnade sig – att umgås med sina föräldrar när de nått den fjärde åldern.
Den sista veckan låg mor i koma på Mora lasarett. Efter några dagar började läkarna mumla om att ta bort droppet. Att strypa näringstillförseln innebär att dö av svält och törst. Om man är vid medvetande är det en mycket plågsam död. Jag frågade alla läkare jag kände om man kunde vara säker på att en människa var bortom dessa känslor, men fick inga klara svar. Sköterskan i Mora hänvisade till överläkaren. Han kom när jag stod och masserade min mors fötter. ”Du ville prata med mig?” ”Ja, ska vi gå ut kanske?” ”Nej, varför det, vi är ju ensamma här.”
När jag tänker på detta formidabla exempel på nybrutalism i vården blir jag tacksam för att det finns en institution, katolska kyrkan, som värnar livet ända fram till den naturliga döden. Den är inte ensam om det, men den säger det tydligt, och vi behöver tydligen bli påminda.
Gränsen mellan palliativ vård och artificiell livsuppehållande behandling är inte glasklar. Men när dilemman uppstår är en icke avtrubbad mänsklighet den enda kompass som går att lita på. Och tyvärr ser jag fler exempel än min mor på att vi håller på att tappa den.
Ulla Gudmundson
är Sveriges ambassadör vid Den heliga stolen.