Jonas Gardell om tron som morsarv

Det är en underdrift att säga att kyrkans historia är fädernas. Kristendomen är präglad av traditioner där bilden av en patriarkal fadersfigur format strukturer och ritual.

Men det är en lika stor underdrift att säga att de troendes historia är kvinnornas. Genom århundradena har mödrar fört tron vidare, genom vardagens praktiska omsorg.

Givetvis lär både pappor och mammor sina barn vad kärlek är, lika självklart som både mammor och pappor har brister som föräldrar. Men könsrollerna har gett mamman en särskild funktion. Det är hon som stått för barnens dagliga fostran och näring, och det är hon som bett aftonbön vid kudden. Det vi kallar barnatro, det där som är frö och grund till senare andliga vägval, är ofta mödrars verk.

Vi talar om tron som morsarv. Ekande genom litteraturen i form av fiktiva karaktärer – som Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarepos. Eller i form av underliggande inspirationskällor – som PO Enqvists varmt troende mor.

Det senaste tillskottet bland den svenska litteraturens troende mödrar är Ingegärd Rasmussen, mamma till Jonas Gardell. Det är inte första gången han skriver om henne, men i nya romanen Till minne av en villkorslös kärlek tecknar han ett mer fullskaligt porträtt än tidigare.

– Jag fick bokstavligen tron med modersmjölken. Amning och psalmer var min första kost.

Mamma Ingegärd höll på att dö när Jonas föddes, av brusten blindtarm. Jonas, näst yngst i en syskonskara på fyra, blir redan i förlossningsrummet hennes lille krake, morsgrisen som ger henne kraft att leva vidare.

– Mamma brukade berätta hur hon tittade in i mina ögon och jag i hennes och där slöts förbundet. Med det knöts också bandet till psalmerna. Varje kväll under hela min uppväxt sjöng mamma Blott en dag och Härlig är jorden. För mig har de alltid stått för ett motstånd. Jorden är härlig, livet är härligt. Trots allt.

De har också stått för tillhörighet, säger han. Genom psalmerna slöts han in och fick identitet, precis som mamman på ålderns höst, då demensen fick jaguppfattningen att svikta.

– Både före och efter orden och minnet finns den där, tonen från himlen. Och det var mamma som visade mig det.

Tron visade sig förstås i mer än psalmsång. Inte minst i synen på berättelsens kraft. Förbundet mellan mor och son blir en spegel av förbundet mellan Gud och människa. I inledningen av boken beskriver Jonas Gardell hur han ropar ”Mamma!” och hur ropet likaväl kunde ha varit ett rop på Gud.

– Gud och mamma går att växla. Liksom Gud är modern den stora berättaren. Hon skapar världen med sina berättelser. Men hon kräver att du tror på dem, även om de inte går ihop. Det är också vad Gud gör i Bibeln hela tiden.

Jonas Gardells mamma var baptist, liksom resten av släkten sedan långt tillbaka. Den teologi han skolas in i är mångbottnad, och blandar moralism med tron på en gränslös gudskärlek. Det senare dominerade bilden under de tidiga åren.

– Jag är inte alls född med någon skuld i kristendomen. Det var bara kärlek. Och det var mammas förtjänst. Vi barn tillhörde Gud, vi hade inget att be om förlåtelse för. Tanken bekräftades av kyrkan vi tillhörde. Vi fick nattvarden redan som småbarn, från första dagen i söndagsskolan tog vi nattvard i Norrmalmskyrkans (i Stockholm, reds anm) källare.

Kärlek, omsorg och tillit. På många sätt var Jonas Gardells mamma en typisk representant för den troende modern. Den som visar barnet att det alltid finns någon som lyssnar och som fungerar som ställföreträdande troende åt den som själv inte orkar.

Men på väldigt många andra sätt var hon det inte. Mamma Ingegerd har en sårbarhet som för henne in i missbruk och psykisk ohälsa.

Hon är också en kvinna av sin tid, född på 1920-talet och del av en generation som går ut i förvärvsarbete på bred front och vars drömmar om yrkesliv snart krockar med efterkrigstidens kärnfamiljsideal. Den kärleksfulla modern Ingegerd blev också en kvinna med besvikelser och sprucken frihetslängtan.

På så sätt väcker Jonas Gardells bok frågan om hur litteraturens bilder av den troende modern kommer förändras. Till minne av en villkorslös kärlek skildrar en mammatro präglad av gårdagens könsroller. Snart ska en ny sorts pappa göra entré, en som vill och förväntas vara delaktig i barnets dagliga fostran.

Boken aktualiserar därmed en än vidare fråga, den om hur de litterära skildringarna av andligt arv kommer att se ut i takt med att explicit uttalad gudstro blir allt mer ovanlig.

Håller barnatron för vuxenlivet? Kan man ens ärva tro?

Svaret är nej. Förr eller senare krockar barnets oskuldsfulla andlighet med verkligheten. Även om tron finns kvar blir den med nödvändighet en annan. För att fungera måste den bli ens egen.

Jonas Gardell beskriver en nyckelscen då han knuffar sin storebror i vattnet och ett par nyköpta stövlar sjunker till botten. För första gången är han utesluten från sin mammas famn.

– Det blir en stark känsla av att där föds skulden i mitt liv. Jag upplever hur Guds försprång gentemot ondskan blir utplånat, hädanefter måste Jesus med tungt hjärta dö också för mig. Vad som inte står i boken är att mamma och jag växlade roller när jag var i tolvårsåldern, då blev jag mamma till min mamma. Med vårt förbund kom ömsesidiga krav och förväntningar.

Är det skillnad att få tron från sin mamma eller sin pappa?

– Ja, det tror jag. Min pappa var så förlorad. Han var självsäker, framåt och begåvad. Men när det började skita sig i hans liv hade han inget att knyta an till. Det gjorde att han var tvungen att överge alla oss andra för att rädda sig själv. Därför kunde han utan dåligt samvete överge oss. För han hade ingen Gud.

Med andra ord: både skulden och kärleken är morsarv.

”Jag är uppfostrad av mamma i Enebyberg och Fader vår som är i himmelen”. Så börjar Jonas Gardells bok Om Jesus från 2009. Sedan den där uppväxten i Enebyberg har hans tro genomgått många transformationer. Den har utsatts för teologisk genomlysning med flera böcker som resultat, bland annat den nyss nämnda, liksom numera också en titel som hedersdoktor.

Tron har också prövats mot all den utsatthet ett liv som ung bög under aidsåren innebar.

Ändå beskriver han sin tro som en reflex. Inte så mycket en övertygelse som en instinkt: ”Om man väcker honom mitt i natten och ropar Kristus är uppstånden så skulle han utan ett ögonblicks tvekan resa sig upp i sängen och svara ja han är sannerligen uppstånden!”, skriver berättarjaget om Jonas Gardell i nya boken.

Därmed bryter Jonas Gardells morsarv med mönstret för hur andligt arv gestaltas i böcker. Kyrklig uppväxt är vanligtvis ett ämne för uppgörelse, en miljö som blir intressant bara om den är något man brutit sig loss från.

Nog är det med kritisk blick som Jonas Gardell skildrar sin barndoms trosvärld. Men han gör det som arvtagare, som den som också vill föra vidare det han fick. I dag är det han som sjunger psalmerna för barnen om kvällarna, ber aftonbön vid kudden.

Jonas Gardell har själv blivit den troende modern.

– Hela den frikyrkliga delen av min familj var ett matriarkat. Min morfar dog tidigt, han hade tre dominerande systrar. Ett av mina första minnen är hur vi firar andakt på glasverandan med mormor. Tron är något som kvinnorna hela tiden gör.