Nåden finns bortom egot

Sensommaren 2014. I en restaurang i Gamla stan sitter ett antal utvalda journalister, inbjudna av förlaget som berättar om sin kommande utgivning. Stjärnskottet Tove Folkesson är där, liksom bok-aktuelle idéhistorikern Sverker Sörlin. Det intervjuas. Det snackas litterära förväntningar. Utan större åthävor nämns att någon som heter Marilynne Robinson kommer till Sverige nästa år. Ingen reagerar.

November 2015. I ett hotell på Östermalm sitter en av Amerikas mest uppmärksammade författare. En inglasad lounge är basen för alla inbokade intervjuer. Utanför har förlaget upprättat tillfällig sambandscentral. Dagens DN ligger på bordet. Där kan man läsa om president Obamas personliga möte med sin litterära favorit. Andra tidningar skriver hyllningsartiklar om kvinnan som ger världen själ.

Det främmande. Och det nära. Marilynne Robinsons böcker landar mitt i den svenska sekulariseringsdebatten. I upptäckten att det religiösa arv vi trodde vi vänt ryggen ständigt tränger fram.

Marilynne Robinson visar detta genom den avlägsnaste av världar. Romansviten Home, Gilead och Lila (den senare just utkommen i svensk översättning) tar sin början i amerikanskt 1920-tal. Det är depression och glesbefolkad mellanvästern.

I centrum står kärlekshistorien mellan den äldre prästen John Ames och den föräldralösa Lila, präglad av uppväxten med ett gäng kringvandrande daglönare. Ett livs samlad teologisk reflektion från den stillsamma församlingstillvaron möter de existentiella slutsatserna från livets hårda skola. Summan är en förunderligt självklar fromhet.

Med ett språk som vem som helst kan förstå lyckas Robinson med den uppgift där så många gått bet, nämligen att skildra andlighetens grundläggande paradox: hur trons blick inte förändrar något alls samtidigt som den ger hela världen ett annat ljus.

En aha-upplevelse för såväl kritiker som allmänläsare.

Du fångar en frekvens i tillvaron som många har svårt att hitta på egen hand. Varför är det så?

– För att västvärlden har fjärmat sig från teologins och ritualernas språk. Termer och begrepp skapas kollektivt. När orden för en så viktig erfarenhetskälla försvinner, förlorar också hela kulturen förmågan att tänka kring den. Människan upphör aldrig att ställa de stora frågorna. Men ju mindre de artikuleras desto mer ensam känner hon sig när hon försöker prata om dem, och desto svårare får hon att tro på sin upplevelse.

Så orden är avgörande för hur vi upplever världen?

– Ja, otroligt nog. Ett av mina starkaste intryck, var jag än befinner mig, är hur många männi-
skor som har en hög religiös känslighet men som inte har något språk för den. Vilket betyder att om kyrkan någonsin tog sig själv samman skulle potentialen för en återupptäckt av den religiösa kulturen vara enorm.

Din första roman, Housekeeping, kom ut 1980. Du är i dag flerfaldigt prisbelönt och skriver både skönlitteratur och essäistik samt undervisar vid Iowa Writers Workshop. Hur kom litteraturen in i ditt liv?

– Jag har alltid varit fascinerad av språk och hade en bror som tidigt var intresserad av bild. Han brukade säga: ”Jag kommer bli konstnär och du poet”. Och så blev det. Mamma läste klassiker för oss, Den hemliga trädgården, Heidi, Gullivers resor… Vi älskade böcker som fick oss att gråta. Jag minns särskilt en 1300-talsballad om några barn som överges i skogen. Mamma sjöng och min bror och jag grät och grät. Sen sa vi: ”Sjung den igen!”.

– Jag tror att litteratur på ett särskilt sätt ger oss tillgång till känslor och bortglömda upplevelser. Läsare säger ofta uppskattande: ”Den boken fick mig att gråta”. Man ser tårarna som en kvalitetsstämpel.

Hur skulle du beskriva författarens position i dag, är den annorlunda i en sekulär tid?

– Jag ifrågasätter starkt hur sekulär vår tid egentligen är. I de nordiska länderna kan man känna arvet från Eddan, ett slags gudasänd litteratur. I Amerika är författaren någon som visar det som inte uppmärksammats tidigare. Så har det varit sen Walt Whitman. Vår tradition är att bryta traditionen.

– Jag undervisar i både Gamla och Nya testamentet. För många studenter är det ett nytt möte. Jag inleder alltid med att säga att detta är stor klassisk litteratur från antiken. Det gör att de kan se på Bibeln fördomsfritt, så som man ser på Homeros. När de läser alla vackra passager blir de väldigt berörda.

Marilynne Robinsons relation till trosfrågor är långt mer än ett allmänt andligt intresse. Hon föddes in i en presbyteriansk miljö, läste tidigt teologi och är starkt kalvinistiskt influerad. I dag tillhör hon en kongregationalistisk församling, där hon även predikar då och då. Under intervjun använder hon ledigt termer som ”ecklesiologi”, ”Logos” och ”transubstantiationslära”.

Jag frågar om hon minns när hon första gången definierade sig som troende eller om det är en icke-fråga.

Svaret kommer snabbt:

– Det är en icke-fråga. Det finns en bild av att gudstro handlar om ett före och ett efter. Jag har aldrig haft den känslan. Jag växte upp omgiven av storslagen natur, det gav mig en närhet till kosmiska föreställningar. Jag är säker på att många svenskar har haft samma upplevelse.

Så på frågan om vad som format din tro och gudsbild är naturen ett av svaren?

– Inte riktigt. För mig är Gud en människa, med all den motsägelsefullhet och komplexitet som ligger i det. Många har ett stort behov av att slå fast vad Gud är. Det är orsaken till att religionen blir sluten – att människor säger sig veta saker man faktiskt inte kan veta. Calvin är väldigt tydlig med att det finns sådant som är inom räckhåll för människans intellekt och sådant som inte är det. Och att vördnad bygger på att respektera skillnaden.

Många anser att tro är för de svaga. Något man söker sig till för att göra livet enklare.

– Ja, men det sägs bara av de som ser tro utifrån. Religionen är i dag starkt förlöjligad och trivialiserad av nyateismen. Mindre och mindre förstår människor vad tro är och hur den förhåller sig till intellektet. Fram till mitten av 1900-talet stod de religiöst skolade för en stor del av tänkandet. Plötsligt är allt det bortglömt och vi förutsätts tro att det bara är idioter och veklingar som ägnar sig åt religion. Det är bisarrt, och delvis en fråga om hur vi undervisar i historia.

Vad kan en kalvinist lära av en lutheran och vice versa?

– Haha! Calvin var en stor beundrare av Luther. Han kallade honom den store moderne aposteln. Men känslorna var inte besvarade. Luther är mer hierarkisk. En avgörande skillnad är synen på nattvarden. Luther behöll idén om att sakramentet blir till genom prästens instiftelseord medan Calvin sa att det sker när det tas emot av den troende. Det påverkar hela synen på var makten ligger i den religiösa gemenskapen.

Jag vill tala om nåd. Det är ett begrepp som är starkt närvarande i dina romaner. Jag vet inte hur ordet klingar på engelska men på svenska är det en term som aldrig används utanför kyrkliga sammanhang. Vad är nåd för dig och när upplever du den i ditt liv?

– Ett tillfälle då nåden blir synlig är när jag läser behaviorister eller ekonomisk psykologi. Deras värld baseras på frånvaron av nåd. Nåd för mig handlar om att Gud räddar från allt – i en slutgiltig bemärkelse. Det är en upplevelse av att tillvaron rymmer en överflödande godhet och att människan alltid har en möjlighet att välja den. Nåden är det element som deterministernas världsbild utesluter.

Så nåd handlar mer om hur man ser på världen än specifika händelser?

– Exakt! För mig är idén om frihet starkt kopplad till idén om nåd. Det är den faktor som uppmanar oss att agera bortom vårt egenintresse. Vi är kapabla att förstå varandras behov. Nåden är den verklighet som exkluderas av de teorier som säger att vårt agerande måste grundas på en kostnadsanalys.

När man frågar svenskar vad de tycker att kyrkan ska ägna sig åt är många uppskattande till kyrkans sociala engagemang och arbete för de svaga. Samtidigt är man starkt emot en kyrka som är politisk. Hur ser du på den hållningen?

– Den är ett stort problem. Att tro och att vara samhällsmedborgare hänger ihop, människans religiösa ansvar formar synen i politiska frågor. Å andra sidan kan jag förstå reaktionen, i USA har vi kyrkor som blivit skamlöst partipolitiska på ett sätt som provocerar många.

– Min egen församling är liberal och progressiv men också medveten om gränsdragningen mellan kyrka och stat. Inför val och beslut i frågor som drabbar de fattiga blir prästen plötsligt väldigt vag eftersom han inte kan tala partipolitik. Samtidigt vet alla vi som lyssnar vad konsekvenserna blir för samhällets svaga.

Marilynne Robinsons Sverigebesök sträcker sig över två dagar. Till kvällen väntar scensamtal inför fullsatt salong, nästa dag nya intervjuer och sedan vidare färd till andra delar av kontinenten. Vad ingen av oss vet är att Paris samma kväll kommer drabbas av ett av efterkrigstidens största terrorattentat på europeisk mark och göra avtryck på debatt och politiska agendor över hela världen.

Därmed berör vi, utan att veta det, den känsla som för lång tid framöver kommer dominera mångas vardagsliv efter den 13 november: kollektiv rädsla. Ämnet ligger henne nära, en av hennes essäer handlar om rädslans mekanismer.

Vad säger du om den vi och dom-mentalitet som i allt högre grad präglar den globala dagordningen?

– Den är det avancerade samhällets mest primitiva impuls. Idén att människor utifrån fördärvar samhället håller på att bli en självuppfyllande profetia. Folk är väldigt kära i sina fördomar, de skänker identitet. Vi måste börja tala om detta på en väldigt grundläggande nivå så att människor vågar pröva sanningshalten i sina egna föreställningar.

Då är vi tillbaka i frågan om ordets kraft. Det sätt på vilket vi beskriver världen är också hur världen blir.

– Precis. Om vi får höra att rädsla är det rimliga beter vi oss därefter. När världen beskrivs som farlig möter vi den som antagonister vilket i sig gör den till en fientlig plats. Om vi i stället mötte den med öppenhet skulle vi ha mycket mindre att oroa oss för på lång sikt.

Har du något råd till människor som har svårt att se världen som god?

– Jag har haft ett väldigt lyckligt liv, vilket troligtvis gör det lättare för mig än många andra. Samtidigt skriver jag ofta om skönheten i det allra mest vardagliga. För mig är alla upplevelser, även de mest simpla och enkla, värdefulla. Mycket av det som händer i den västerländska kulturen skapar ändlösa bilder av våld och död. Bilderna blir som en inre verklighet för många trots att de aldrig själva upplever något av detta.

Du menar att vi ska vara mer uppmärksamma på våra föreställningar?

– Ja. Jag tror att vi skapar falska föreställningar. Vi säljer rädsla. Studier visar att ju mer folk ser på tv desto värre tror de att tillståndet i världen är. Jag tror inte på censur. Men jag tror att vi måste inse att vi skapar falska föreställningar som producerar ängslan, trångsynthet och rädsla, och som tar den plats inom oss som annars skulle vara en upplevelse av själva livet.