Tänk Ronja Rövardotter, den där scenen när de tre rövarna sjunger kraftfull stämsång. Så, ungefär, låter det när Anchiskatikören från Tbilisi sjunger. Kraftfullt. Öppet spjäll. Med den skillnaden att musiken är mycket mer komplicerad, både rytmiskt och harmoniskt.

Sjunger alltid
– Det bara är så att georgier alltid sjunger. Under arbetet, i kyrkan, till och med när vi går ut i strid, berättar Zaal Tsezeteli.

Under konserten på Moderna museet i Stockholm i tisdags sa de inte mer än så om situationen i sitt hemland. Det behövdes inte, där de stod i sina gamla georgiska vapenrockar var den akuta konflikten ändå närvarande.

– För mig var det väldigt jobbigt i måndags. Vi fick höra att ryska tanks var på väg mot Tbilisi, och vi bor i de förorter som de skulle passera. Min åttaring berättade att han var rädd, säger Zaal Tsezeteli.

"Sydossetien tillhör Georgien"
Han är georgier. Även när det gäller Sydossetiens status:

– Titta på terrängen. Det är höga berg mellan Syd- och Nordossetien, mellan Georgien och Ryssland. Självklart hör Sydossetien till Georgien.

Hela kören hör hemma i Tbilisi, noga räknat i munkklostret Anchiskati. Men koristerna själva är inte munkar, några är professionella musiker men inte alla. Zaal Tsezeteli är matematiker.

Återupptäckt av traditionell sakral sång
I Stockholm är de elva man i kören, men uppträder även som solister och mindre grupper. Kören bildades 1988, när landet fortfarande låg i Sovjetunionen och de flesta kyrkor tvingades vara stängda.

– Det fanns en sång i kyrkorna även då. Men det var nykomponerad musik, skriven enligt västerländskt mönster.

Så den nybildade kören fick i uppgift att återväcka de gamla sakrala sångerna, tillsammans med att sjunga folkvisor.

Sångskatt räddades med nöd och näppe
– Det har inte funnits några noter på vår sakrala musik. Men i slutet av 1800-talet, när kyrkan hade problem, bestämdes det att sångerna skulle skrivas ned med västerländskt notskrift. Åttatusen sånger skrevs ned, och strax därefter stängdes många kyrkor och sångerna glömdes bort. Så vi fick börja med att lära oss läsa de gamla dokumenten för att återuppliva sångerna.

Men med ett traditionellt förhållningssätt till sångerna, som ger stort utrymme för improvisation. Ofta ligger en bordunstämma i botten medan överstämmorna staplas på varandra, slingrar sig fram och tillbaka ändå upp till diskanten som stundtals låter som ett joddlande gökur som fått frispel.

Det är gammal musik, trots detta är den harmoniskt mycket rik, med ett stort antal stämmor. Och skalor som väl ingen riktigt har analyserat, i varje fall går Zaal Tsezeteli bet på att förklara dem.

"Harmonierna är givna av Gud"
– Det är en väldigt gammal mångstämmighet. Men den är inte konstruerad, den är given av Gud, menar han. Men i konserter brukar vi hålla oss till de profana folksångerna, för det är dem som publiken helst vill höra.

Den sakrala musiken är kristet ortodox. Men folkmusiken hämtar Anchiskati från olika landsändar och religioner, bland annat från den muslimskt dominerade regionen Adjarien i sydväst.

Ljuv sommartid i ny version
På söndag 17 augusti 18.00 framför Anchiskati sakral musik i Maria Magdalena kyrka i Stockholm, men då utan vapenrockar.

I Sverige är de för att medverka i Vox Pacis – Fredens röst – med körer från 15 länder. Där har programmet ändrats, så att det bara blir två konserter: 22 och 23 augusti, båda i Stockholms stadshus. Dagarna 19–21 augusti är det på kvällarna offentliga repetitioner i Sofia kyrka.

I konserten framför gästande ensembler sin musik. Huvudnumret är det nyskrivna verket A Challenge to Humanity av Ylva Q Arkvik och Sigrid Kahle. Dessutom sjungs I denna ljuva sommartid med en ny text av författaren och konstnären Ragnwei Axellie.