Arton år. Det är en tid i livet när man ofta är mitt uppe i att frigöra sig, klippa banden till sina föräldrar och börja skapa sig ett eget liv som vuxen. Men så blev det inte för Sonia Nybom. Hon drabbades av Hodgkins sjukdom, en allvarlig form av lymfcancer. En svår tid av medicinering, cellgifter och sjukhusvistelse följde och därefter en lika lång tids rehabilitering.
För Sonia som nästan är uppvuxen under en vävstol och tidigt lärde sig att sticka och virka, fick handarbetet nu en helt ny innebörd. Det blev en livlina.

Skapandet och de existentiella frågorna har alltid varit en viktig del av hennes liv. Under farmoderns och mormoderns vävstol fanns en perfekt koja för ett litet barn. Där kunde Sonia få vara ifred och samtidigt nära. En egen korg med garnnystan och en vävstol i barnmodell inhandlades.
– Jag fick lov att pröva mig fram utan krav på att det skulle bli något.

När Sonia som 18-åring blev sjuk orkade hon knappt läsa eller umgås med andra några längre stunder. Men hon kunde ligga i sin säng och sticka och virka.
– Jag är övertygad om att det kreativa momentet är läkande och helande i sig. Man får en chans att landa och acceptera att det är som det är.
Att ha något för händerna hjälpte Sonia att skingra tankar­na och hantera det faktum att hon inte visste om hon skulle överleva. 
Hon började brodera tillsammans med sin jämnåriga rumskamrat, som led av samma cancersjukdom. Men rumskamraten dog och broderiet blev liggande.
– Jag klarade helt enkelt inte av att fortsätta. Nu har jag sparat det ofärdiga broderiet som ett viktigt minne från den här tiden i mitt liv.

I dag är Sonia Nybom frisk och arbetar som studentpräst vid Mälardalens högskola i Eskilstuna.  När vi träffas ska lunchmeditationen precis börja och sedan är det dags att bära in stickor, virknålar och korgar med garner i regnbågens alla färger.
Snart börjar landets enda Akademiska syförening. Ett tiotal personer, både killar och tjejer, kommer varje vecka. Men gruppen är öppen för alla att komma när de har tid.
Från början var tanken att de skulle sitta i den nyrenoverade fiket och fika samtidigt som man stickade. Men studenterna ville hellre sitta i Stilla rummet med ljusen tända och klassisk musik i högtalarna.  Att fika har de inte tid med.

– Egentligen är syföreningen en förtäckt samtalsgrupp, säger Sonia Nybom efter att ha instruerat David Livh hur man kommer igång att virka den populära OS-mössan.
– Och jag har aldrig haft en så bra samtalsgrupp som denna.
När hon kom till högskolan in­såg hon snart behovet hos studenterna att prata om existentiella frågor. Men att ordna en traditionell samtalsgrupp är ett dödfött projekt, menar hon. Senast man försökte var det ingen som kom. Kanske för att det påminner för mycket om det övriga skolarbetet: att sitta still och diskutera.  Men om den vanliga tillvaron på högskolan stavas prestation är syföreningen ett sätt att erbjuda en stunds avkoppling och chans att fylla på batterierna.

För Sonia Nybom finns det ett klart samband mellan stickning och andlighet. För henne handlar andlighet om att ge plats åt de fria tankarna. Ur detta flow kommer ofta frågorna om vart vi är på väg och meningen med våra liv.
David Livh, som nu kommit igång med virkningen, berättar att han är uppvuxen i Jönköping och tycker det är roligt att prata teologi med Sonia.
– Min bild av kristendomen är helt förvriden. Under uppväxten handlade det bara om allt man inte fick göra. Här är kristna myck­et mer öppna. Det är spännade.

Sonia berättar att det varje vecka kommer upp någon fråga om Gud.
– Det kan handla om teodicéproblemet och om jag verkligen tror på Gud på allvar.
För Emili Liu, 25 år, är syföreningen hennes enda tillflyktsort undan en konstant stress.
– Jag är aldrig tyst annars, men här känns tystnaden otvungen. Det är skönt att höra klinget från varandras stickor. Här tränar jag mitt tålamod.

Anna Hedenrud
08-462 28 12
anna.hedenrud@kyrkanstidning.se