– Jag ser inte mitt liv som antingen-eller utan både-och, bekräftar hon när vi ses en värmedallrande dag i sommarstockholm
Just hemkommen från ett konfirmationsläger på stiftsgården Rättvik är det dags för några veckors ledighet innan forskningen om religion och massmedia tar vid igen fram på höstkanten.
– Stiftsgården är en otroligt viktig plats för mig. Jag tillbringade mycket tid i min ungdom där och arbetade som volontär i ett år. Det var verkligen kul att göra comeback.
Så även om hon inte arbetar i kyrkan just nu lämnar hon den inte, är hon noga med att påpeka. Det finns andra sätt att tjäna kyrkan utom församlingsprästens. Marta Axner sitter bland annat i kyrkorådet i Uppsala domkyrkoförsamling och är också föreståndare för Norrbyska studenthemmet.

Att hon alls skulle bli präst var långt ifrån självklart. Hon är prästbarn själv och hela gymnasietiden var hon skeptisk, berättar hon. Det var först i tjugoårsåldern hon fick en kallelse. En möjlighet att säga ja eller nej.
– Sen när jag tittar tillbaka kan jag ju se att allt pekat fram emot detta. Jag har alltid velat sjunga, skriva, samtala och förmedla. Och allt det där får man göra som präst.
Församlingspräst hann hon vara ett år i Köping.
– Jag tyckte jättemycket om att jobba i församling. Det var ännu bättre än jag trott. Jag bemöttes med positiv förväntan och fick pröva det mesta.
Ändå väljer hon nu att fortsätta med forskningen.
– Det berodde bland annat på att min handledare, Mia Lövheim, var så uppmuntrande. Och så är det så roligt med religionssociologi.

Hennes specialämne är medieanalys och politik, D-uppsatsen handlade om hur en tv-serie som Sex and the city kan forma verklighetsbilden för unga flickor.
– Populärkultur bidrar till att göra livet begripligare, det är jag övertygad om. Tv-serierna har samma funktion i dag som Bibeln eller politiska ideologier hade förr.
Någon von oben-forskning är det verkligen inte fråga om. Marta Axner är själv väldigt förtjust i tv-serier. Särskilt såna som ligger nära verkligheten och speglar den. Som Vita huset. Eller serien Lost med sina existentiella inslag.
– Beteendevetenskapligt sett är den oerhört spännande.
Forskningen kring unga tjejer är heller ingen tillfällighet. Jämställdhetsfrågor intresserar henne mycket. Men så finns ju också familjetraditionen där; morfars faster var den första svenska kvinna som disputerade i matte i Lund.

Inom kyrkan tycker hon det varit sådant fokus på ämbetsfrågan att andra kvinno-frågor kommit i skymundan.
– Nu när vi kommit en bit på väg, måste vi ge kvinnor större möjligheter att vara ledare inom kyrkan.
– För nåt är det ändå som gör att kvinnor i genomsnitt blir kyrkoherdar tio år senare än män. Och mera sällan domprostar och biskopar.
– Kvinnoföraktet är visserligen ingenting som är specifikt för kyrkan, men där är det klätt i andra ord än i övriga samhället.
– I akademiska kretsar är det exempelvis ännu mycket svårare för kvinnor att komma fram än inom kyrkan.

Med ett brett leende förklarar hon hur hennes olika världar – den politiska, den akademiska och den kyrkliga – går i varandra. Och hur hon kan låta sina erfarenheter av den ena befrukta den andra. Präster får gärna engagera sig i politik, tycker hon.
– Det är ju ett sätt att dela med sig till människor som inte är kristna. Men man måste veta sin uppgift på olika platser. Vore jag församlingspräst satt jag inte i kommunfullmäktige.
Det gör hon inte som doktorand heller. Däremot sitter hon för socialdemokraterna i byggnadsnämnden i Uppsala.
– Det finns inget som heter att vara neutral. De som hävdar det är i allmänhet för oförändring.
För tre år sedan började hon blogga — mest om utbildningspolitik och jämställdhetsfrågor.
– Det ger stor möjlighet att vara med i debatten. Och jag har också lagt ut mina predikningar på nätet. Det är ett sätt att nå nya människor och göra kyrkan känd.

Vad var roligast med utbildningen?
– Bäst för min egen del var att jag fick upptäcka religionssociologin. Men annars skulle jag säga att det är att man tvingas till vetenskaplig reflektion kring tron.

Vad var sämst?
– Att det var så lite integrering mellan den akademiska och den kyrkliga utbildningen.

Vilket råd skulle du ge en nybliven präst ?
– Att ha tillit. Man måste inte ha koll på allt utan man får lita på att riterna bär och att människor vill göra gott.

Vad gör du om du är ensam kvinna i ett sammanhang?
– Jag ser oftast till att jag inte är ensam kvinna i ett arbetslag eller i en styrelse. Men skulle det ändå inträffa försöker jag bete mig som en jämlike.

Vad gör du i framtiden?
– Jag vet inte. Men det blir i kyrkan på nåt sätt. Och så utövar jag ledarskap. Men det återstår att se i vilken form.

Vilka förebilder har du?
Åh, dem är jag så tacksam för. Det är mina två domprostar Tullikki Koivonen-Bylund i Uppsala och Margarethe Isberg i Västerås. Och så Lena Lindholm Sköld, domkyrkokaplan i Västerås. 

Annika Ahlefelt