På tio poäng meddelas att vi är på väg från en månghundraårig statskyrka via ett formellt skiljande av kyrka och stat. Nya större sammanslagna vagnar är på gång. Men vart är vi på väg?
På åtta poäng får vi veta att målet är ett fritt trossamfund som fortfarande skall vara demokratiskt och rikstäckande. Vart ska vi?
På sex poäng ser man en bild av ett snabbt växande kanslikomplex i rött strax nedanför byggnaden där det enorma kyrkomötet samlas under två veckor varje år. Vart är vi på väg?
Nu trycker man på knappen i både första klass och dressinen.
Frågan kanske inte längre är vart är vi på väg, utan om vi över huvud taget är på rätt spår? Kyrkan har ett uppdrag, eller egentligen två. Levandegöra evangelium i ord och i praktisk handling. Genom förkunnelse och diakoni. I dem ryms både undervisning och mission. För att göra det behövs en viss administration, men när medlet överskuggar målet har kyrkan redan spårat ur.

Loket är inte längre Kristus. Det enda man inte sparar på är det man kallar demokratin. Den måste få kosta, säger de som själva gynnas av den. Ändå har den kyrkliga demokratin blivit allt mer uttunnad. I klartext är vår kyrkas styrelseskick en ren oligarki, ett fåvälde vars medlemmar ändå kallas förtroendevalda.
Merparten av alla som sitter i kyrkomöte och kyrkostyrelse tillhör en nomineringsgrupp som förutsätter ett partipolitiskt medlemskap. Cirka 5 procent av Sveriges befolkning är medlemmar i ett politiskt parti. Av dessa är högt räknat 5 procent tillräckligt kyrkligt aktiva för att vilja nomineras. Det innebär att endast 0,25 procent av befolkningen kan komma ifråga för dessa uppdrag. Därtill kommer några som tillhör de politiskt obundna nomineringsgrupperna. Inte fler än cirka 12 procent av kyrkans medlemmar röstar i kyrkovalen. Redan de som själva är inne i systemet och deras vänkrets är nära nog tillräcklig för att få ett mandat. Detta har till exempel gynnat Sverigedemokraterna.

Det jag hoppas på inför det nya året är en allvarlig diskussion om hur demokratin skall stärkas. Många har pekat på, att det naturliga vore att församlingarna som nu via fullmäktige valde stiftsstyrelse, och att dessa i proportion till stiftets storlek utgjorde kyrkomöte. Kopplingen till lokalplanet skulle bli tydlig och erfarenheterna därifrån komma hela kyrkan till godo.
   Ett sådant kyrkomöte kunde sköta sitt uppdrag även om det samlades bara vartannat år. Mycket pengar skulle sparas, rikspartiernas inflytande minska och framför allt skulle trovärdigheten i både vår demokrati och vårt budskap stärkas betydligt.