Pastorer och präster (somliga anonyma) i Tyskland vittnar om att många exiliranier har kommit till tro på Jesus, mottagit undervisning och låtit döpa sig. På frågan varför dessa män och kvinnor sökt sig till mindre församlingar svarar prästerna att de stora lutherska kyrkorna ofta har religionsdialog högt upp på sin agenda och därför inte med öppna armar välkomnar potentiella konvertiter. Det går liksom inte ihop, att både betona likheterna religionerna emellan och glädja sig över att forna muslimer funnit Jesus.

Den där beskrivningen stämmer in också på klimatet i Svenska kyrkan. När ärkebiskopskandidaterna nyligen var noga med att inte överbetona skillnaderna mellan Jesus och Muhammed drog nog de flesta lekmän slutsatsen att det betyder att muslimerna blir saliga på sin tro. Om vi nu tror på samma Gud så blir konversioner onödiga. Men varför, i så fall, vittnar före detta muslimer, också här i Sverige, om vilken skillnad Jesus gjort i deras liv, hur de först genom erfarenheten av Honom fått smaka på Guds kärlek? Inte sällan, ska tilläggas, till priset av att de blivit förkastade av sina familjer, förföljda i sina hemländer och fördrivna därifrån?

De lär inte ha några svårigheter att förstå bibelord som ”att ta sitt kors och följa mig” eller ”om vetekornet inte faller i jorden och dör”. Jesu kärlek har drabbat dem. De förstår att pärlan kostar, om det är den äkta pärlan. De har närmare till den första tidens kristna än vad vi, vanliga svenska kyrkokristna, någonsin skulle kunna få – hur mycket patristik vi än studerar. Vi, som så länge har förfogat över pärlan, tagit den för given – så mycket att det inte är säkert att vi längre känner igen dess lyster. Det var länge sedan vi erfor det pirr, den längtan och den hunger efter intimitet som den första kärleken genererar. Kanske har det gått så långt att vi, hukande och missunnsamma likt förgrämda tanter och farbröder, med skepsis betraktar ungdomens lyster och finner dess jubel störande och löjligt.

Så mycket lättare då, än att välkomna nya systrar och bröder in i gemenskapen, att odla den likgiltighet som torgförs under namnet ”tolerans” – så ädelt, antikolonialt och jämlikt. Ja, just det – likgiltighet. Om man nämligen hade bevarat pärlan som sin första kärlek hade det synts och känts. Som det nu är kan det kvitta. Jesus behöver inte betyda för dig vad han betyder för mig, om han nu ens för mig betyder särskilt mycket, bortom symbolvärdet.

Att jonglera med symboler och gudsbilder och kalla det ”tro” är ofarligt och cerebralt. Ingen gudsbild i världen kan gripa tag i ens stenhjärta, det kan bara en verklig Gud göra. Och har man varit med om det blir det, som efter vilken hjärttransplantation som helst, svårt att sedan förneka. Ärret finns där, minnet av hur Någon räddat en från en säker död.