Efter prästvigningarna nyligen lades ett klipp ut på Facebook. Det rörde sig om knappt två minuters intervju i Sveriges Television med en nyprästvigd kille. Av någon anledning ställer reportern frågan ”Tror du på Gud?”. Varpå prästen inte svarar koncist utan resonerar kring hur frågan är behäftad med svårigheter beroende på vilken gud man egentligen menar.
Kommentarsfältet fylls raskt. Vissa tycker klippet är trevligt och uppfriskande. Andra har inte ord för hur dålig präst han är och hur uselt det är ställt med Svenska kyrkan. Eller rättare sagt, de har hur många ord som helst.
Detta händer efter ett antal veckor av nedslående noteringar på debattfronten. Det är oerhört lätt att klubba till andra människor på nätet. I ett kommentarsfält kan diskussionen snabbt förvandlas till en åsiktsgemenskap. Ett aggressivt tonläge lockar till sig dem som vill gräla och avskräcker dem som är intresserade av ett riktigt samtal.

Det är tråkigt, inte minst när det är kristna bröder och systrar som utan självcensur visar upp sin trätgirighet till allmän beskådan.
I Luthers lilla katekes uttolkas det åttonde budet ”du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa”: Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.
Tillämpat på debatten i dag skulle detta betyda att vi inte behöver tycka lika. Vi kan vara starkt oeniga och ibland inte alls förstå varandra. Men om jag tycker att du tänker fel så har jag inte rätt att tycka att du är fel.
Och ja, detta är svårt. Vi är alla mer eller mindre dåliga på det. Men det är en kristen plikt att försöka.

Efter Håkan Juholts avgång säger flera tongivande socialdemokrater att målet för en ny S-ledare ska vara inte att ena utan att samla partiet. Det hade lika gärna kunnat sägas om Svenska kyrkan.
Hur ska kyrkan hålla ihop om vi inte kan respektera en spännvidd i tro och tanke? Är det en åsiktsgemenskap vi har – eller mer än så – en åsiktsgemenskap där vi dessutom måste uttrycka oss på samma sätt för att platsa?

En ung präst formulerar sig lite fumligt kring sin tro på Gud och blir obarmhärtigt sågad. När det troligaste är att han har en uppriktig tro men inte hittade de rätta orden.
I debatten kring prästen Ulla Karlsson fanns tydliga drag av ”tyda allt till det sämsta”, för att travestera Martin Luther. En ovilja att ta fasta på det i hennes argumentation som var värdefullt att diskutera vidare och en tendens att fokusera på det som var vagt.
När kristna skribenter ifråga-sätter pojkars omskärelse är det mer komplicerat, bland annat därför att det rör andra religioner. Men tonläget i den debatt som följde har varit extremt hård, något som båda sidor fått känna av. Och ett återkommande tema har varit misstron mot meningsmotståndarens motiv och drivkrafter.
Den som sig i leken ger, den får leken tåla. Jo, men det är vi som leker som har ansvaret för att leken är hederlig.