Svenska kyrkan kopierar den demokrati som stat och samhälle använder sig av. Men är det inte dags att jobba fram en demokratisk struktur och organisation som är kyrkans egen?
Frågan kan ställas mot bakgrund av flera faktorer som är aktuella, och inte minst med tanke på det kommande kyrkovalet i september.
I kyrkoordningen slås fast att de folkvalda och ämbetsbärarna har ett gemensamt ansvar för gudstjänstliv och kyrkans tro och lära. Skillnaden mellan
företrädarna för det andliga och världsliga regementet har tonats ner till förmån för tanken om det allmänna prästadömet. Den gemensamma ansvarslinjen har ersatt den tidigare dubbla ansvarslinjen och är nu den gällande på alla nivåer i kyrkans organisation.
Ett demokratiskt glädjebesked som borde avspeglas i livaktigt gudstjänstliv och positiva siffror kan man tycka. Ändå kommer illavarslande rapporter som berättar att kyrkans anställda, förtroendevalda, körmedlemmar och frivilliga allt mer sällan deltar i gudstjänsten. Man talar om den inre sekulariseringen av Svenska kyrkans folk, en pågående rörelse som verkar vara svårstoppad. Att tillhöra kyrkan men inte tro. Kanske inte ens bry sig.
Ännu mer problematiskt blir det när vi närmar oss de problem som den yttre sekulariseringen ställer kyrkan inför. Den visar sig i tappade medlemmar och ökat ointresse för Svenska kyrkan. Men fortfarande är runt 70 procent av landets befolkning kyrkotillhöriga och för de allra flesta av dem har kyrkan redan reducerats till en kuliss och tjusig inramning för livets stora skeden. Samtidigt som det glada kristna budskapet om Jesus Kristus tonas ner.
I ett pluralistiskt och starkt sekulariserat samhälle kommer allt färre att tillhöra Svenska kyrkan. Konsekvenserna av detta blir främst av ekonomisk karaktär. Smärtsamma och lokalt impopulära beslut kommer med stor sannolikhet att drabba församlingarna när verksamheter tvingas läggas ner och lokaler eller kyrkor ska säljas. Och de som ska administrera och verkställa är kyrkans folkvalda.
Uppgivenhet främjar ingen. Men vilken beredskap för detta finns hos de som nu kandiderar till kyrkliga förtroendeposter? Är de medvetna om vad som kanske väntar efter valet? Vilka strategier finns hos de två partier, Socialdemokraterna och Centern, för att hantera detta? Blir det i slutändan en politisk belastning för dem? Hur tänker de? Vad säger de partipolitiskt obundna? Vilka är bäst lämpade att fylla kyrkan med framtidstro?
Att Svenska kyrkan efter separationen från staten i stort behållit de politiska partierna som nomineringsbaser för de förtroendevalda, är en kvarleva från en svunnen tid. Det är inte svårt att förstå att man kanske inte vågade eller kunde kapa förtöjningarna när Svenska kyrkan blev ett fritt trossamfund bland andra. Men nu är tiden mogen att påbörja en resa bort från partipolitiska intressen. Kyrkan behöver visa modet att i stället uppmuntra och locka idérika, entusiastiska personer med hög integritet som vill vara med att forma morgondagens Svenska kyrka. Personer som inte går i någons ledband eller står under partipiskans disciplin. Och även om det finns kyrkopolitiska program i de två partier, S och C, som kandiderar i kyrkovalet, tål det att påminnas om att dessa politiska partier är formade utifrån andra frågor än de som är de viktigaste i det kyrkliga arbetet.
Einar Billing, den teolog som mer än någon annan format Svenska kyrkan som öppen folkkyrka, kan fortfarande ge inspiration och kurage. Han slog med kraft fast att kyrkan, med alla sina brister, främst är religiöst motiverad. Inte kulturellt eller socialt. Och det som inte kan motiveras religiöst har ingen plats i en folkkyrka. ”Först och främst måste vi hålla vakt om folkkyrkans religiösa och kristliga karaktär, om den religiösa intensiteten i dess budskap och dess gärning.”
Eller med andra ord: tillbaka till rötterna.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR