Dags för ny storsatsning på att kommunicera kristen tro

Det är svårt med kyrklig kommunikation. Också när den är bra. Tänk bara på Lilla boken om kristen tro (1993). En väl genomtänkt kommunikationssatsning för att berätta om kristen tro. Innehållet var enkelt men centralt, formen var lättillgänglig och snygg, distributionen var påkostad – jag tror att boken gick ut till alla svenska hushåll. Dessutom ingick den i ett större pastoralt sammanhang och kunde kompletteras med fördjupningen i Stora boken om kristen tro, antingen enskilt eller i grupp i de lokala församlingarna.

När Lilla boken kom bodde jag på studentkorridor i Lund. Min granne som läste till brandingenjör blev minst sagt upprörd över kommunikationssatsningen. ”Har kyrkan råd med att skicka ut påkostad reklam till alla hushåll, också till dem som inte bett om det, då behöver de inte mina pengar”, gick resonemanget. Jag tror att han gick ur kyrkan. Det är, som sagt, inte enkelt att kommunicera tro.

I dag är nog frågan den omvända: har kyrkan råd att inte göra en liknande satsning? När medlemsstatistiken presenterades i rapporten Medlemmar i rörelse, poängterades här på ledarplats (KT5/2018) det oroande i att det ofta saknas strategier för att arbeta med medlemsfrågorna, samt vikten av att ständigt lyfta kyrkomedlemskapets relevans och rimlighet. Det är därför glädjande att kyrkostyrelsens AU nu drar upp strategier för att hantera medlemsutvecklingen.

Det handlar om en omfattande kommunikationsutmaning. Att berätta om kristen tro i en tid av existentiell vilsenhet, i ett samhälle präglat av mångfald, till människor som ofta saknar erfarenhet av levande tro. Allt för att peka på trons relevans i livet och i förlängningen kyrkomedlemskapets rimlighet. Det är dags för en satsning av Lilla bokens kaliber medan resurserna ännu finns.

Är det kyrkokansliets kommunikationsavdelning som ska göra detta? Ja, men absolut inte ensam. Kyrkans kommunikation är alltid teologiskt motiverad, varför teologisk kompetens och pastoral fingertoppskänsla måste komplettera kommunikatörerna i projektet. Det första vi kan konstatera är alltså att en strategi kring kyrkans utträden måste rymma både teologiska och kommunikativa ansatser.

Ett andra inspel rör samspelet mellan lokal och nationell nivå. Det primära sättet att kommunicera kyrka och kristen tro är genom att vara kyrka och praktisera kristen tro lokalt. Att på den plats dit man är sänd fira gudstjänst, bedriva un dervisning och utöva diakoni. Och att göra det så bra man bara kan. Det kommunicerar.

Till detta behövs någon form av övergripande medlemskommunikation som når också den stora grupp som av olika anledningar missar kyrkans gudstjänster, verksamheter och kommunikation. Det kan vara annonskampanjer, undervisningssatsningar eller en medlemstidning, allt med tydlig inriktning mot kyrkans lokala sammanhang.

En tredje synpunkt är att ta hjälp av de allra bästa. Lika självklart som att de bästa anlitas i arbetet med nya bibelöversättningar (översättare, stilister, exegeter) måste detta strategiarbete genomföras på samma sätt. Tillsätt en bred grupp med framträdande teologer, pedagoger, kommunikatörer, trendspanare, medieguruer, digitaliseringsexperter, folklivs- och framtidsforskare. Tillsammans ska de mejsla fram (1) innehåll, (2) språk och tonalitet, samt (3) kanaler och förpackningar.

Slutligen – våga och var frimodiga. Det är lätt att bli ängslig i sådana här lägen, alldeles särskilt eftersom vad och hur kyrkan än väljer att göra kommer kritiken att komma. Sverige och Svenska kyrkan är full av brandingenjörer så att säga. Trots det måste vi våga, och komma ihåg att en kommunikationssatsning för att hantera medlemsutvecklingen inte bara är en viktig fråga – det är också en rolig utmaning. Den ansatsen måste genomsyra arbetet för att trons frimodighet ska kunna kommuniceras.