Ateistiska fundamentalister och bokstavstroende kreationister försöker var och en från sitt håll kidnappa Higgspartikeln, medan fysikerna förgäves ropar åt kombattanterna: ”Vill ni vara vänliga låta bli att blanda in Gud i detta? Forskningen kan inte bidra till att belägga några som helst utsagor för eller emot Guds existens. Vi har inte de verktygen på jobbet.”

Fysiker gillar inte att Higgspartikeln i folkmun har fått namnet ”Gudspartikeln”, de anser att ordet leder vilse, men det bryr sig ingen om. Ateisters argument i vetenskapens heliga namn är att eftersom forskare har lyckats hitta Higgspartikeln men inte Gud, så finns Higgspartikeln men inte Gud, ett argument som får seriösa naturvetare att ta sig för pannan bara. Under tiden vill vissa kristna foga in Higgspartikeln som den skimrande slutstenen i ett pseudovetenskapligt tankebygge där man påskiner att ”intelligent design ”är naturvetenskapligt bevisbar. När jag penetrerar dessa tankegångar associerar jag osökt till astrologin.

Både aktiva ateister och kreationister skaffar sig allt större inflytande i det svenska samhället. I Almedalen –  minns någon Almedalen? –  hölls ett seminarium om ”skapelsetro, intelligent design och skolans undervisning”. Enligt arrangören, Claphaminstitutet, slutade det med att ”Yvonne Andersson, KD:s utbildningspolitiska talesperson, öppnade för möjligheten att också svenska elever bör få ta del av ID inom ramen för skolans undervisning.”

Detta väcker förstås frågor. Claphaminstitutet, vad är det för det första? Vid första anblicken framstår institutet som allmänt intresserat av att främja kristen tro i ett alltmer sekulariserat samhälle. Lodar jag djupare, hittar jag inte bara försvar för intelligent design utan också konsekvent kritik av HBT och abort. Och vilka finaniserar Claphaminstitutet? Jag är mycket nyfiken på det, så jag ställer gärna frågan öppet.