Jag rörde mig från att bevaka en krisbransch till en annan, för att uttrycka det prosaiskt. Skillnaderna mellan dagspressen och kyrkan är uppenbara – och likheterna slående. Två samhällsinstitutioner som utsätts för att få sina grundvalar skakade. Kurvorna går neråt: läsning och prenumerationer för pressen; medlemstal, gudstjänstbesök och de kyrkliga handlingarna för kyrkan. Dock är utförslöpan brantare för dagspressen de senaste åren.

Centralt i krisen för såväl dagspressen som kyrkan är förhållandet till de unga. Om ungdomar över huvud taget inte betalar för information – särskilt på papper – respektive inte konfirmerar sig, då är kontakten bruten.
Jag ser en parallellitet också i problemen med att anta de stora utmaningarna. Dagspressen har gett bort sitt kostsamt skapade material på nätet i femton, sexton år i ängslig jakt på ett mirakel, att publiken plötsligt ska få för sig att självmant betala – drastiskt uttryckt.

Kyrkan har låtit sig föras bort från offentligheten och accepterat en avsides position i samhället där tron inte får tränga sig på, ta plats, höras eller synas. Religionsfrihet ekvivalent med frihet från religion – ett förhållningssätt som gör mission i vardagen nästintill omöjlig. Det sekulära som en tvångströja.
Det ger plats åt Sverigedemokrater och ytterlighetsfolk bortom dem att muta in kyrkan som bärare av det svenska – en etikett för att skilja ut dem som inte tillhör – och som kan anklaga en av tidens viktigaste rörelser för svek, de som odlar samhörigheten mellan religionerna, som ser till det som förenar, inte skiljer.

I de striderna kring identiteten är det tidvis svårt att urskilja Kristi kyrka.

En allt tydligare insikt efter de tre åren är sprängkraften i begreppet folkkyrkan. Folkräknaren och folkfostraren kyrkan har inte helt kunnat lämna rollen som en del av överheten. Den processen ska avslutas. Hierarkin i det kommandosamhälle som Gustav Vasa och Axel Oxenstierna skapade stöptes om till teologi. Men överordning och underordning stämmer illa med vad kyrkan, Kristi kyrka, egentligen är.

Jag kommer tillbaka till Ragnar Persenius Nådens budbärare från år 2000, och hans vision: ”Nu finns alla möjligheter att låta lekfolket komma till sin rätt igen. För Svenska kyrkan innebär det att hämta andlig kraft och inspiration från den tidiga kyrkan och den lutherska förnyelsen av kyrkan. Kyrkan når inte ut så långt som det finns präster, övriga anställda och förtroendevalda. Den når ut så långt som det finns lärjungar. För folkkyrkans framtid är det därför avgörande med lärjungaskapets återkomst. Det handlar om att i god luthersk och allmänkyrklig anda åter föra fram och motivera den allmänna tjänsten i kyrkan på dopets grund.”
Där är vi inte när snart tretton år gått, vi är långt därifrån. Ska det allmänna prästadömet återvinnas utmanas bland annat hur kyrkan styrs. I sammanhanget är det demokratiska underskottet en böld som inte kommer att självläka. De facto innebär den nuvarande konstruktionen med sitt urusla valdeltagande på elva procent en simulerad demokrati. Att låta det förhållandet råda i val efter val är att underkänna också diskussionen inom kyrkan. Den som betraktar kyrkan från sidan måste fråga sig: Är det ingen som bryr sig, är det ingen som ser att kejsaren är naken?

När vi söker framtidens styresformer är det nödvändigt att finna tillbaka till det Ragnar Persenius och andra beskriver; att utgå från ett levande församlingsliv, byggt kring ett intensivt gudstjänstliv och en uppväxlad diakoni – inte antingen eller. Att i realiteten bygga folkkyrkan. Det kan kännas som att kyrkan har varit på defensiven i den vetenskapliga debatten sedan Hedeniusstriden i början på 50-talet. I dag, med klenare kunskaper om religionerna i sig och förkunnelsen, får enklare former av religionskritik som den populäre Richard Dawkins uppmärksamhet.

Men samtidigt flyttar kyrkan fram positionerna genom att på naturvetenskapernas fält föra de riktigt intressanta och utmanande diskussionerna. I Tidsinställningar från 2011 finner Antje Jackelén förutsättningarna för att teologi och naturvetenskap ska berika varandra:
”Men där utmaningarna som bland annat fysiken ställer oss inför tas på allvar, öppnar sig nya möjligheter att tänka i relationer och att förbinda olika slags kunskap med varandra, utan att för den skull göra avkall på vetenskaplighet och intellektuell hederlighet. Inspirerad av Lutherordet skulle jag vilja beskriva den ståndpunkt som jag ser som resultat av dessa överläggningar med orden: nihil veritatis, ubi non relationes – ingen sanning där det inte finns relationer. Där relationer fokuseras blir människan deltagare i den natur som uppfattas som ett
skeende. Så övervinns såväl en antropocentrisk världsförståelse som en statisk naturuppfattning.”
Det här är en kyrka som inte hukar. Vittnesmålen från arbetet kring boken i Lunds stift tolkar jag som en indikator på att självförtroendet sprider sig ut bland medlemmarna.

De tre åren på Kyrkans Tidning och i Berling Press AB har gett mig ett nytt förhållande till Svenska kyrkan, kyrkan som står inför de stora och genomgripan­de utmaningarna. Det går att förhålla sig till det som sker och det som väntar defensivt och i värsta fall uppgivet – eller att se möjligheterna: ”Den bördas tyngd som gör ryggen rak, du skördarnas Herre mig giv”, för att citera psalmen som följer oss i familjen genom livet.