Sedan millennieskiftet har antalet deltagare i Svenska kyrkans ungdomskörer halverats från omkring 8 000 till omkring 4 000.

Antalet i barnkörer har också minskat, men inte alls i samma omfattning och är totalt sett dessutom avsevärt fler.

Samtidigt konstaterar Sveriges Barn- och Ungdomskörförbund, som organiserar många av landets både kyrkliga och profana körer, att de inte ser någon nedgång i sina medlemsgrupper.

Det här kan åtminstone ge intryck av att det här är ett mer specifikt kyrkligt problem.

Antalet kyrkliga ungdomskörer har minskat, om än inte i lika stor omfattning som antalet medlemmar, vilket betyder att det i snitt är färre deltagare i varje kör, under 2014 så få som nio stycken.

En flerstämmig kör kräver förstås en viss mängd medlemmar för att över huvud taget kunna fungera, i synnerhet om inte alla är så säkra sångare. Det gör att problemet tycks bli allt mer kritiskt.

Till bakgrunden hör slutligen också att det inte tycks finnas något samband med ungdomars engagemang i kyrkan mer generellt. Om vi jämför med antalet deltagare i Svenska kyrkans gruppverksamheter har den gruppen nämligen varit i stort sett oförändrad i storlek över samma tidsperiod.

Birgitta Rosenquist Brorson, nationell körpedagog vid Sveriges Kyrkosångsförbund, pekar på flera komplexa orsakssamband. Hon nämner nedskärningar av den fria musikundervisningen i kyrkomusikernas tjänster, dåliga kombinationer av lokaler och instrument, att musik har blivit en konsumtionsvara snarare än något vi skapar tillsammans och en allmänt dålig kunskap hos förskolepersonal om hur barn ska få hjälp att hitta sina sångröster.

Men de till synes tydligaste argumenten är ändå att det, enligt Birgitta Rosenquist Brorson, är alldeles för låg nivå på kyrkomusikerutbildningarnas barn- och ungdomskörmetodik och att inte minst ungdomarna därmed får för dåligt stöd och utmaningar. Om det inte är roligt blir de inte kvar, menar hon.

Här är det naturligtvis möjligt att argumentera mot och åtminstone fråga sig om kyrkan snarare har samma problem som idrottsrörelsen, nämligen att många hoppar av just för att kraven höjs, snarare än att ambitionerna är för låga.
Att det skulle kunna handla om valen av musikalisk genre ifrågasätter Birgitta Rosenquist Brorson och konstaterar att ungdomarna får tillgång till pop och rock på annat sätt.

Vad bör vi dra för slutsatser av detta? Ja, frågan bör givetvis tas på stort allvar och utredas närmare. Om orsakerna går att finna i kyrkans utbildningssystem och i otillräckliga ekonomiska resurser bör det förstås gå att åstadkomma en förändring om viljan finns. Det är inte bara en fråga om rekrytering för kyrkans vuxenkörer på sikt, utan också om en möjlighet för ungdomar att få utvecklas i sin tro tillsammans med andra och med sången som gemensam nämnare.