En tondöv reaktion

Hur ska Svenska kyrkan ha det med kyrkomusikens roll i kyrkan, samhället och kulturlivet? När den kulturpolitiska kartan ritas om är det stor risk att kyrkomusiken utelämnas. Frågan är vem ska försvara dess roll och omistliga värde om inte Svenska kyrkan själv gör det. Frågan är också vem som ska försvara de professionella musikerna som arbetar i kyrkan som organister, kantorer och körledare.

Det handlar om alla dem som bidrar med kvalitet och glädje i gudstjänstlivet och som lockar stora skaror till kyrkan året runt, i städer och på landsbygden, med skön musik och fantastiska konserter. Dessa musiker, om några, ser ju till att kyrkans roll och uppgift som kulturbärare sköts på ett föredömligt sätt. Det är ett värde som ofta lyfts fram som omistligt. Inte minst av många kyrkotillhöriga som just för musiklivets skull finns kvar som medlemmar.

Men nu uppvisas en annan sida, en sida som får kultursverige att gå i taket. Professionella musiker och experter blir överkörda. Kyrkans roll som kulturbärare undergrävs. Och det av Svenska kyrkan själv.

Det är svårt att tolka det upprop som ställts till biskopskollegiet och kyrkostyrelsen från Kyrkomusikernas Riksförbund, Kungliga Musikaliska Akademien, Föreningen svenska tonsättare, Domkyrkoorganisternas förening och Svenska kyrkosångsförbundet, på ett annat sätt. Dessutom får uppropet stöd av 870 undertecknare från svenskt musik- och kulturliv – ett upprop som hela tiden får nya namn.
Uppropet avvisar, på professionella grunder, förslaget till ny kyrkohandbok och menar att den musikaliska kompetensen lyste med sin frånvaro när förslaget arbetades fram.

Undertecknarna vädjar därför till biskoparna och företrädarna för nomineringsgrupperna i kyrkostyrelsen att de ska bjudas in till ett samråd. Där vill man diskutera musiken och behovet av expertkunnande på det musikaliska området när en kyrkohandbok ska tas fram.
Frågan är väl om det kommer en sådan inbjudan?

För svaret på uppropet som kom från ärkebiskop Antje Jackélen tillsammans med kyrkostyrelsens första vice ordförande Wanja Lundby Wedin och Mats Hagelin, andre vice ordförande, är ingen utsträckt hand. Kyrkohandboksförslaget försvaras. Här sägs att den musikaliska kompetensen i arbetet har förstärkts genom ett seminarium i augusti detta år. Men räcker det?  I sociala medier berättar deltagare att seminariet mest var ett spel för galleriet.

En dialog kräver att man lyssnar på den andre. Varför vill man inte göra det här och diskutera musiken i handboken? I stället bemöts musikaliska sakargument med statistik.

En annan viktig aspekt i sammanhanget handlar om samverkan mellan präster och kyrkomusiker. På många håll fungerar samarbetet väl, men det kan också gnissla och skapa arbetsmiljöproblem. Inte minst kan musikerna uppfatta att deras kunskap och erfarenhet inte tas tillräckligt tillvara eller hamnar i skymundan.

Klart är att båda yrkesgrupperna behöver mötas av respekt för sitt kunnande. Prästerna för sitt teologiska och pastorala kunnande, musikerna för sin musikaliska kompetens.

Att bemöta professionella musiker på det sätt man gjort kan ytterligare förstärka en polarisering som kan ligga och lura under ytan. Det är djupt olyckligt. I stället behöver musikernas roll i gudstjänsten lyftas fram.

Att man dessutom inte tar tillvara deras spetskompetens i handboksarbetet är illavarslande och tondövt.

Varje präst vet vikten av att ha en god relation till ”sin” musiker. Inte saknas väl den insikten på biskopsnivå och i kyrkostyrelsen?